Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mandus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANDUS
Plötsligt lade Mandus av en snusmullbänk, som med stänk och allt
såg ut som Ålands skärgård på kartan - på det nyskrubbade däcket. Jag
sade: - Mandus - när det är så nära till havet - kan inte Mandus då lika
gärna spotta i havet?
- Jasså, H’engström, ’ar ’an blivi gross’andlare mä kutter? Jaa, dä ska
finnas såna jur mä! ’Ar ’an blivi fin h’å peti vafalles?
Jag svarade intet utan dök längre in i salongen.
I detsamma kom en gammal dyning, bara en svag välvning, men den
var nog för att låta Hellas göra en liten krängning. Mandus med sitt raka
ben förlorade balansen och gick överbord. Jag såg ingenting och hörde
ingenting på grund av det tillfälliga sjöskvalpet. Men Kalle Andersson,
den underbare xylografen, skrek: - Albert, opp och rädda liv!!!!
Jag rusade upp. Kalle Andersson höll lugnt på med knivputsningen
-järnfilspån på silver - och sade:
- Mandus har gått överbord!
Kalle skurade fortfarande. Han nickade menande åt styrbordssidan.
Jag lutade mig över relingen. Därnere låg Mandus med endast
flintskallen synlig. Hans gråa hår flöto som en stålkrans i vattenbrynet. Han
trevade utan resultat på Hellas kravellbyggda sida. Jag fick tag i
ryggstycket på hans väst. Just så mycket som jag kunde omfatta med ett
grabbtag följde med upp, ty västen var kanske ett skört arv från hans farfars
farfar. Mandus sjönk ett slag men kom upp igen, och jag fick tag i hans
gamla gubbryggskinn, vilket verkade elastiskt som kautschuk. Jag höjde
honom - den nästan drunknade - tills hans huvud kom över vattenytan
och skrek till Kalle Andersson, som fortfarande putsade mina silverknivar
med järnfilspån: - Nu måste du hjälpa till, Kalle! Jag kan inte få
Mandus högre.
Och Kalle Andersson lade sakta och ordentligt ifrån sig knivarna, fick
tag i öronen på den olycklige och med förenade ansträngningar lyckades
vi dra upp honom på däck. Det var inte mycket liv kvar i honom. Vi
lade honom framstupa och gjorde rörelserna för att få vattnet ur honom.
Engström IX :6
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
