- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
89

(1965) [MARC] Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skälisen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I SKÄLISEN

remmar över axlarna och beredda till allt. Före oss gick hövdingen,
chefen, den erfarnaste, och skötte om kursen. Och när vi kommo in på
blåis – den sistfrusna, kanske bara nattgamla isen, gällde det att ta försprång
och komma så långt ut som möjligt – och i sista ögonblicket hoppa
ombord för att sedan börja vränga sig fram, bryta sönder den sega isen och
använda båtshakar och åror tills man kom till fastare underlag. Kanske
kunde man gå lugnt någon timme, men utåt havet lågo brunnarna,
öppet vatten av några kvadratmeters yta eller en några meter bred spricka
i isen, som man inte kunde gå omkring, utan måste klara. I dessa
brunnar låg alfågel och ålkråkor som en gröt – det var liv och sång och
kackel – och när de delvis lyfte och delvis döko, stannade vi, och det kunde
hända att någon gubbe tog en åra och slog ihjäl ett par av de
uppdykande. Vi skulle ju inte störa med skott, ty vi kunde ju när som helst
komma in i skälis. Jag måste medge att jag numera inte kan vara med
om sådant. Jag tycker om jakt, men jag är inte vidare pigg på att döda.
Jag tycker att det är roligare att se djuren klara sig för varandra. Jag
saknar begreppet sentimentalitet – jag menar att jag skulle önska ha
något av det slaget. Men jag är övertygad om att det vi mena med rädsla
icke finns i naturen.

Låt mig berätta: En gång hade jag besök av en mycket framstående
naturvetenskapsman. Jag hade fått en idé. Jag ville skära ut — eller
begränsa – en kvadratmeter av min ägande mark. Och jag bad honom
berätta för mig allt det han visste om det liv som rörde sig där. Han var
klok och sade att hans kunskap var för begränsad. Han var egentligen
botanist med en stor läggning åt biologi. Vi lade oss emellertid i gräset
och betraktade marken, sedan vi decimerat vårt studieområde till en
kvadratfot. Vi hade förstoringsglas och lupper med oss. Världskriget är
en barnlek emot det som hände inom denna gräns under några minuter.
Och ändå kunde vi naturligtvis icke uppfatta mer än en oändligt liten del
av det som hände inom denna kvadratfot. Det finns ingen barmhärtighet
i naturen, ingen sentimentalitet. Den ene äter lugnt och fridfullt upp den

89

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:57:05 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adelpsb/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free