Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SKÄLISEN
Nu, Engström, ska vi va förståndia, för här gäller dä kött å tran. Nu
går vi lugnt på dom å går ihop å tesammans, så di tror att d’ä bara en
som kommer. D’ä långt te dom än, å vi kan gå rätt nära innan di
börjar si oss. Sir Engström, di där skälarna ä mitt oppe i kärleken just nu,
å då behöver en inte va skäl för å bli tokstollig. Men di måste ha en stor
brunn i närheten, för annars skulle di inte ligga så säkra. Lä mej si
-Österbom stack pekfingret i käften och höll upp det i luften - ja, han
håller på å dra sej åt nordvästen, vi får krypa söder om dom, annars får
di väder å oss. Å då ä dä förkylt!
Framåtlutade gingo vi söder ut, hållande varandra i händerna. Vi
kröpo, vi gingo - och där iskälen skruvat upp sig ett par meter, sprungo vi
bakom dem. Vi nalkades skälarna. Men det började blåsa från nordost
och vi måste tänka på möjligheten att isen skulle bryta upp. Det
svartnade norr över.
- Ska vi fortsätta? frågade jag fegt.
- Visst faen ska vi fortsätta Engström, sir han inte årån i isbåten?
Jag gjorde en rundblick i kikarn. Det är egendomligt hur en åra, en
linje, som bryter harmonien i islugnet, kan synas så långt. - Jo, jag ser
årån!
- Var lugn då, Engström! Där träffas vi i alla fall. Men hör nu! Nu
börjar dä höras, hör Engström?
Jag lyssnade. Något lät som ett gräl, som en omusikalisk musik, som ett
mummel. Bakom ett iskäl betraktade jag den svarta gröten genom kikarn.
Där fanns väl hundra skalar, men jag såg dem som en grå silhuett, vars
kanter levde och rörde sig. Nu vågade vi icke gå längre. Vi började
krypa, tagande skydd av förskjutningar i isen.
Ju närmare vi kommo och ju mer i lä om skälarna, desto mer växte
deras mummel. Det övergick från mummel till musik, som blev alltmera
musikalisk. Den hörde ihop med luften och isen och våren, som nalkades.
Vi kröpo, Österbom och jag, ända tills vi fått skälarna absolut i lovart.
Då ändrade vi kurs, och på Österboms förslag kröp jag först och han
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
