Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SKÄLISEN
omedelbart i mina spår, för att vi åtminstone skulle verka som en klump
och alltså ofarligare än två, ifall vi blevo upptäckta. Mumlet växte. Vi
kunde snart urskilja särskilda stämmor. Men fortfarande verkade
skälhopen som en gråsvart silhuett, vilkens konturer böljade och bytte karaktär.
Vi kröpo. Sakta och stilla. Österbom viskade: - Nu gäller det snart,
Engström! Han förstår, att di här skälarna bör va lätta å komma på, för
di ä liksom i kärlekens tid. Hur många skott har han?
- Det har jag sagt! Men jag skjuter vid Gud inte!
- Då ä han en idiot, Engström. Men kryp, kryp, Engström!
Jag kröp.
Framför mig låg ett väldigt iskäl, gråbrunt i färgen. Vid dess ena kant
stod ett flak, som under någon skruvning av isen vänt sig på sidan och
frusit fast i sin ställning. Jag kröp långsamt och försiktigt närmare. När
jag kom fram, fann jag några andra flak fastfrusna och kröp framåt med
dem som skydd.
Nu mumlade inte skälarna längre. De vrålade, de svuro, de skrattade,
de voro människor. Jag försökte räkna, i det jag försiktigt höjde ögonen
över min skyddande isbarriär. Kanske voro de hundra, kanske
tvåhundra. Väldiga kroppar, som lejon sågo de ut! De slogs med varandra. De
rullade runt, reste sig med huvudena högt, vrålade, väste. De grepo om
varandra med framskrävlingarna, beto och höggo med fruktansvärda
tänder. Och plötsligt blevo de lugna. En stor tystnad härskade på iskälet
under några sekunder. Så började gräl och slagsmål igen. De reste sig
upp utan att begagna framfötterna och vrålade ut sin passion mot den
fjärran horisonten.
Ty nu var honornas tid att föda och hannarnas tid att älska. Mellan
de vuxna skälarna kröpo de små nyfödda omkring med den ännu ej
förtorkade navelsträngen släpande efter sig. Ungarna diade, då de kommo
åt, men deras mödrar hade andra intressen också. Och fäderna slogos,
kämpade med varandra, skuro med framtänderna upp långa röda
strimmor i rivalernas skinn.
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
