Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SKÄLISEN
i sina blåshål och brunnar, men den gamle ståten tycktes ha fått en
hjärnskakning. Han hoppade på huvudet ned i fel brunn.
Nu är det så — detta berättas för människor som ej begripa naturens
ordning - att skälarna, när isen kommer, göra hål i den, vilka de hålla
öppna genom att andas värme och ur och i vilka de kunna gå ner och
upp för att äta och vila. Men det kan hända att köld bryter in medan
de sova på isen. Och för var gång de gå upp ur sina hål, kommer alltid
på grund av den fart, som de måste använda för att komma upp och
sova och vila, en mängd vatten med ur brunnen. Detta fryser - och så
småningom se skälbrunnarna ut som små vulkaner på isen. Det fryser
allt mer och mer och hålet får allt mindre radie. Det kan hända, då det
är sol och vackert väder och skälarna ligga och gona sig - att deras
blåshål frysa till och de kunna inte gå ner i djupet för att jaga och äta. Då
kan det hända att de bli gångaresalar - som vi kalla dem i Roslagen. De
förlora begreppen om var och varthän och gå upp i skogarna, ut på
vägar, lukta sig fram till brunnar - och alltid är det någon vänlig rospigg
som slår ihjäl dem.
Jag fortsätter emellertid min berättelse. Den gamle skälhannen
hoppade på huvudet ner i fel brunn. Den hade varit hans egen, men under
inflytande av den vilda och förlamande erotiken hade han glömt att
hålla just den brunnen öppen. Den höjde sig som en liten vulkan över
isen - och dess vesuviussidor hade höjts och blivit solidare för var gång
han dök upp och slängde en kaskad av vatten kring sig. Nu ville han ned
i djupet, ville rädda sig. Han kom ned med huvudet, men hans axlar tog
emot. Och i vild rädsla sökte han köra ner nosen och halsen och hela sin
kropp genom att skaka på sig. Han lyfte underkroppen och stod som en
butelj emot luften, skakande, fasande för något obekant.
En väsande förbannelse ylade fram mellan Österboms snusläppar:
-Stanna, Engström, för de här klarar jag själv!
Jag stannade mittibland de unga, nyfödda, vita skälarna. Jag klappade
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
