Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÄLISEN
en av dem på huvudet. lian väste litet, men fann i nästa sekund att jag
inte var farlig. Och han såg mig trohjärtat in i ögonen med sina svarta
ögon, i vilkas djup brann en aning av rubin — men brun. Nära honom sov
en annan skälunge. Han tycktes drömma, ungefär som hundvalpar
drömma om lekar. Jag tog honom i handen - i hans ena framskrävling. Han
andades lugnt och märkte först inte att någon höll honom i handen. Han
småsnusade och småsnarkade, men plötsligt märkte han att något höll
honom och i drömmen ryckte han sin skrävling åt sig. Jag höll fast, höll
den. kvar. Yrvaken såg han upp mot mig, väste älskvärt och somnade
igen med min hand fortfarande omfattande hans. Jag har sällan fått ett
så renodlat begrepp om barn, oskuld, som hos den skälungen.
Emellertid hade Österbom, vild av luft och is och hav, rusat fram till
den gamle skälen, som stod på huvudet i sin brunn utan möjlighet att
komma ner. Få människor ha fått se skälar i den situationen. Men för
Österbom var intet oförklarligt eller överhuvudtaget värt att diskutera.
Han rusade fram och började slå på skälen med sin pikstav. Jag sökte
hejda honom. Men han begrep mig ej. Han bara slog, slog, slog på den
stackars gamla skälen, som inte begärde annat än lugn och ett hål,
genom vilket han skulle kunna dyka in i sina gamla jaktmarker.
Men nu vet man ju att det inte tjänar något till att slå på en
skälkropp. Så småningom började skälen luta sig åt ena sidan, kom upp ur
hålet och såg på oss förvirrat.
- Fy fan vad Engström är slö! Den här har åtminstone femton pund
späck på sej. D’ä pengar, dä!
Skälen låg lugn och såg på oss. Jag gick fram till honom och försökte
på grund av någon valhänt sentimentalitet tilltala honom. Han högg
efter mina händer och smällde ihop sina fruktansvärda käkar. Jag strök
honom över ryggen och försökte verka sympatisk.
- Har Engström något skott kvar, så skjut den jäkeln, sade Österbom.
- Nej, Österbom, det gör jag inte.
- Ja, dä förstår ja. Här ska en släpa omkring herrskapsfolk året runt
Engström IX: 7
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
