Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En språngmarsch för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En språngmarsch för livet
Skogomsusad i sänkan mellan två ansenliga stigningar låg den lilla
småländska järnvägsstationen, som min far förestod, och för mig var den ett
paradis. Där funnos alla möjligheter för en pojke. Alldeles bredvid flöt
ån med kräftor, som togos vid bloss, och gäddor, som togos med
mässingssnara. Skogen var full av blåbär och lingon och på fällorna glödde hallon
och smultron, men de sistnämnda växte rikligast på banvallarna,
sol-mättade och stora som jordgubbar. På en liten stund kunde man plocka
sin näverkorg full så att det räckte till middag åt hela familjen.
Men på stationen var telegrafen det intressantaste av allt. Redan som
sjuåring kunde jag telegrafera, och när min far var ute i sin trädgård
eller eljest upptagen, var det jag som stod för hela ekipaget. Jag kunde
ta emot och avsända telegram och sakkunnigt hjälpa till, då batteriet
skulle ses om och nya zinkskivor eller ny kopparvitriol behövdes i
glasburkarna. Men det lustigaste av allt var att ge bönder elektricitet. Att
ställa upp dem i en kedja, låta dem hålla varandra i händerna, sedan man
försett de båda yttersta med var sin hoprullade zinkbit i händerna och
IOI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
