- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
102

(1965) [MARC] Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En språngmarsch för livet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN SPRÅNGMARSCH FÖR LIVET

sedan släppa på den hemlighetsfulla kraften var ett olympiskt nöje. Ty
"elektrisen" botade för gikt, reumatism, tandvärk och huvudvärk. De
kunde icke släppa varandras händer eller zinken utan vredo sig som
maskar i vidunderliga ställningar av krampen som uppstod i musklerna. Man
kunde skratta sig fördärvad åt uttrycken i de olika fysionomierna. Till
slut släppte man dem loss genom att upphöra att trycka på
Morsenyckeln, och de frågade, darrande och badande i svett, vad det kostade. Men
jag var generös och lät dem plågas gratis. Jag tyckte det var högst
egendomligt att bönder kunde känna något i händerna, ty på den tiden sågo
bondehänder ut på helt annat sätt än nu. Det var saker att ta i, med
skinn som sulläder på grund av hårt arbete i skog och mark. Jag minns
hur långa löjtnant Liljenstolpe, som en gång besökt en utställning i
främmande land, hade med sig hem en skämtartikel av nog så brutal art. Det
var ett tändsticksfodral, som kunde öppnas endast genom något knep.
Men i ena kortändan fanns en mässingsknapp med hål i. Med den
försökte naturligtvis alla i tro den skulle tryckas in. Om man tryckte mycket
hårt, gav den plötsligt efter och en vass stålspets sprang fram, som gick
ända in till benet i fingret. De flesta slängde svärjande pjäsen ifrån sig
och sögo blodet ur såret. Men det fanns bönder, som icke kände ett dyft,
ty skinnet var som ekbark. "Elektrisen" kände de i alla fall, och det var
ett under, föreföll det oss.

På var sin sida om stationen hade de båda banvakterna sina gestreck,
som det hette, och att åka på deras trallor var ett nöje för gudar. De
framstöttes med hjälp av en lång stång, försedd med en skruvmutter i
markändan för att hindra nötning, och utför stigningarna gick det så att
det susade om öronen.

Jag var båda banvakternas utkorade gunstling och behövde sällan gå
hem, när jag varit på smultronexpedition på någotdera hållet. Men så
emigrerade den ene till Amerika och en ny kom i stället, en extring, nyss
från plogen tagen. Han såg inte trevlig ut, fast jag beundrade hans
fenomenala styrka. Han lyfte lätt och ledigt en järnvägsräl. Men han tittade

102

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:57:05 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adelpsb/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free