Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En språngmarsch för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SPRÅNGMARSCH FÖR LIVET
under lugg och glodde lömskt samt gick och småmuttrade för sig själv.
Han kunde väl vara omkring trettio år. Folk sade att han var mormon
och i detta ord låg något hemskt och mystiskt. Jag var väl tolv år
gammal och hade läst i Mark Twain om Joe Smith eller Brigham Young och
deras många hustrur och ännu flera barn och trodde på historien om alla
barntrumpeterna som på bibeln. I min hemsocken fanns verkligen en
liten mormonförsamling, men om den praktiserade månggiftet visste jag
inte. Emellertid betraktades dess medlemmar med misstro av alla.
Antagligen voro de jämförelsevis oskyldiga bönder.
En dag, då jag var ensam på järnvägsexpeditionen, kom den nye
banvakten in. Han hade en ylleschal lindad om huvudet och ena kinden var
fruktansvärt uppsvullen.
- Albet, sade han, ja har tannavark så ja rakt bier toki å di har sagt
att sån häringa elektris ä dä endesta, som hjälper. Vell han ge mek lite
elektris, så vånnar ja inte va dä kostar.
- Dä ska Lind få, svarade jag, glad att få visa min konstförfarenhet
på området. Å dä kostar ingenting, ättersom Lind ä ve järnvägen.
I detsamma viskade en ond ande i mitt öra att jag borde göra ett
experiment med banvakten, därför att han var mormon och såg lömsk ut.
Jag tog fram grejorna och gjorde fast koppartrådarna i respektive skruvar.
- Var värker dä som värst?
- Dä värker i hela huvet, änna som dä sulle gå i tusen bitar, sade Lind.
- Då ä dä bäst att Lind tar å stoppar in den här zinkrullen så långt
in i käften han kan. Å bind ylleduken för, så att han inte spottar ut
rullen när elektrisen börjar, för dä måste hålla på en bra stund innan dä
verkar, sade jag med tonen av en gammal regementsläkare, lugnt och
bestämt.
Lind stoppade in rullen i gapet och band schalen stadigt för munnen.
- Jaha, dä blir nog bra så där, sade jag.
- Ta nu den andra rullen med båda händerna å håll stadigt! Ä dä
klart? Nu börjar vi!
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
