Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En språngmarsch för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SPRÅNGMARSCH FÖR LIVET
Batteriet var nyss omsett, strömmen var den starkaste som kunde
åstadkommas på Nässjö-Oskarshamns järnvägstelegraf. Jag tryckte ned
Morsenyckeln. När jag nu efter så många år påminner mig situationen,
verkar den Sing-Singfängelset i New York och en avrättningsscen.
Och det blev en katastrof! Linds ögon stodo på skaft ur huvudet och
han blev kritvit i det lilla man såg av ansiktet. Han dråsade i golvet så
lång han var. Jag trodde att han dog och släppte nyckeln.
Han låg alldeles stilla. Jag rusade fram och knöt av ylleschalen. Men
han var inte död. Han bara stirrade med en glasartad blick på mig.
- Hur står dä te, Lind? skrek jag. Men Lind svarade ej. Jag drog
zinkrullen ur hans mun. Han bara stirrade. Jag försökte vrida den andra
rullen ur hans hand, men den satt kvar som i ett skruvstäd. Jag skulle just
rusa ut efter hjälp, då han började röra på sig och steg upp, darrande
som ett asplöv.
- Dä måtte ha varit för stark ström, sade jag. Men nu ä väl tandvärken
borta?
- Ja tack, Albet, svarade Lind, men ja trodde rakt atte ja sulle te å dö.
- Ja, d’ä starka medikamenten sade jag, men d’ä också sådana som
hjälper.
- Å dä kostar inget?
- Nä, ja sa ju att för folk ve bana ä sånt här gratis.
Lind gick ut, som vanligt mumlande för sig själv. Men han hade
knappast kommit ut på perrongen förrän han vände och kom in igen. Han
riktade ett par blodsprängda ögon på mig och skrek, i det han höll sig
om huvudet.
- Nä Albet, dä hjälpte inte - nu värker dä etter värre! Huvet går
sön-ner!
- Jasså, då tar vi väl ett tag te. Dä kanske ble för lite å för kort.
- Nä aldri i mett levanes liv går ja igömen e sån doktorering mer. Dä
la ljug mä hele elektrisen. Var ä spektoren? För dä här va nået fel mä, dä
förstår ja. Var ä spektoren?
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
