Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En språngmarsch för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SPRÅNGMARSCH FÖR LIVET
- D’ä dä samma, spektorn, han kan säja åt Albet, att han lätter va
mia smultra, annars så klår ja’n.
- Jaså, Lind hotar?
- Ja säjer baraste ett ord: Albert sa hålla sek därifrå!
Min far förbjöd mig att plocka smultron på Linds gestreck. Men den
förbjudna frukten smakar bäst. Redan dagen därpå föll jag för frestelsen.
Lind hade permission och jag såg honom gå helgdagsklädd - ty det var
en söndag - förbi stationen, antagligen på väg till byn, där mormonerna
hade sina sammankomster, förmodade jag.
Jag tog av mig skorna, fattade mitt goda tallspö med vidhängande
gäddsnara och vadade nedåt ån. Men väl kommen utom synhåll slängde
jag spöt och gick in på Linds gestreck för att få mig ett mål smultron,
som då voro övermogna, söta och mat för gudar. På ett ställe där
banvallen var mycket hög mot söder befann jag mig inom kort frossande i ett rött
fält av de vackraste bär. Solen brände på min rygg, som bara täcktes av
min söndagsskjorta. Inte en vindfläkt rörde de nästan manshöga
Epilobier-nas stänglar. Kring mig stod en härlig doft av smultron och sommar.
Och nu kommer det enda som har med idrott att göra i denna
berättelse.
Plötsligt hörde jag ett ljud som då en kvist knäckes av. Jag reste mig
upp och spejade. Det rörde sig något mörkt bland de unga björkarna vid
banvallens fot kanske tjugu steg ifrån mig.
Lind!!! flög det igenom min hjärna och jag sprang instinktivt uppför
vallen. I detsamma hörde jag ett vrål, som det låg något helt omänskligt
i - och Lind skrek hest som i nöd eller raseri:
- Nä nu har ja dek, din jävla onge! Nu sa du döden dö!
Först en sekunds förlamning av fasa, men sedan började jag springa.
Och jag kunde springa. En fördel hade jag, den att jag var barfota, och
kolstybben mellan rälerna generade mig ej, ty mina fötter voro härdade
i ali slags terräng. Dessutom hade jag bara skjorta och byxor på mig,
meden Lind hade tjocka svarta helgdagskläder och dito stövlar.
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
