Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Ytterön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN YTTERÖN
tacksägelserna. Jag satt hela tiden och räknade dom. Men jag bjuder
aldrig på mer än en sup. Och nu vill jag säga en sak! Engström kan jag
umgås med. Men den där jäkla skomakarn är som en igel och som en
pos-tiljon ifråga om nyheter och skvaller på ön. Jag har burit mej illa åt på
Harön en gång för fyrtio år sen och det har jag fått plikta för. Och nu
vill jag vara i fred. Men skomakarn ska få stryk. En karl som tackar sju
gånger för en sup är en smilfink och en dålig karl. Vi är sextio år gamla
bägge två och han har för stort huvud. Jag ska inte slå ihjäl honom, men
han ska få just det som passar för en sån där liten en. Tänk efter,
Engström! En karl som tackar sju gånger för en sup är en otacksam basse och
en oförnöjd skobekare. Nu går jag och klår skomakarn!
Jag ville inte vara med om detta, utan gick ned till min båt och
lämpade in grästrossen i skansen. Men Danielson gick direkt hem till Länder.
Skobekarens stuga låg vacker, röd med vita knutar i en bränning av
blommande syrener. Där fanns pioner och lysande örter i gräset. För dessa
omständigheter hade Danielson ingen känsla. Han ställde sig på gårdsplanen
och skrek på Länder. Och skomakarn kom ut. Varpå Danielson började
klå honom.
Vid denna tidpunkt uppenbarade sig på krigsskådeplatsen två vilda
sjömän, Vågmans Kalle och Mari Östergrens Edvards Johan, som nyss
kommit hem från långsegling. De kommo i giljarsyfte, ty två minuters
väg från skobekarens stuga bodde Johanna Eriksson, som tillbragt ett par
stormiga år i Öregrund och nu dragit sig tillbaka för att överta moderns
stuga och hennes trasiga nät. Men här måste de hejda sig. Ty de hörde
Danielson svära och grymta och leva bärsärk bland syrenerna. Och när
de kommo fram, låg skomakarn klådd och rädd och syntes knappt i
gräset. Så slut var han. Men han goda huvud och hans fantasi förnekade sig
inte, ty kvicktänkt var han. Och när Vågmans Kalle frågade Danielson,
varför han var så ilsk och vad han hade för sig, reser sig skomakarn
(innan Danielson hunnit svara) på vänstra armbågen ur gräset, knyter
resolut högra skomakarnäven mot Danielson, som rasar tio meter därifrån
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
