Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska panoptikon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA PANOPTIKON
i ända ett stort leende - han var i Paradiset! Men om kvällarna, när han
kommit ombord på lotskuttern, låg han och snyftade och tänkte på sin
nittioåriga mamma, som ännu inte fått silverkryckkäppen och den äkta
schalen. Han försökte göra affär med sitt vax, men ansåg sig alltid
underbjuden. Kamrater försökte narra honom, och det genomskådade han.
Han gick till apotek, till kemiska fabriker, men alla underbjödo, och snart
skulle lotskuttern gå. Då måste han ta in på hotell. Och han hade hört
att alla hotell drällde av löss och väggskäktor. Det passade honom inte,
ty han var ren och fin och hade en uniform, som var mycket styvare och
betydelsefullare än någon annan. Den var lotsverket^, och den fick han
inte smutsa ner. Hur kunde man tänka sig sjöfolk utan fyrar och utan
folk som vaktade och ansvarade för dem? Nehej! Stockholm passade
honom inte. Det var en djävla stad. Men vaxet? Han gav fan i vaxet. Det
skulle han ta med sig hem igen och göra julgransljus åt mamma av. Och
ingen käring på hela jorden skulle få en sådan illumination som hans
mamma.
Lotskuttern stannade. Han behövde inte bo på lusiga hotell. Han
tackade Gud och gick ut och köpte schalen och broschen åt sin gamla
mamma, när han fått reda på faktum.
Äntligen kom sista dagen av hans Stockholmshärjning. Under
semestern hade han lärt sig staden något så när, men han var fortfarande den
naive femtiofemårige pojken, som i hela vida världen bara hade sin
nittioåriga mamma att lita på. Utan henne var han rodös och hjälplös. Han
hade fått många bekanta i staden, ty han var glad och kvick och
barnslig. Och nu skulle han avfestas en trappa upp på källaren Freden. Det
var glatt och trevligt stoj och lustiga historier. Där trivdes skeppare och
styrmän och lotsar och skärgårdsfolk. Jag har själv aldrig lärt mig så
mycket av skärgårdsliv och sjöliv som i övre våningen på källaren
Freden på den tiden.
Och Österlund bjöd på sexa, som det hette. Han skulle ta avsked av
stån och aldrig komma tillbaka, ty han skulle gå i tjänst igen och aldrig
J138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
