- Project Runeberg -  Adolf Hedin : tal och skrifter /
70

(1904) [MARC] Author: Adolf Hedin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungadömet och regeringsmakten - »Baron Dufour»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

70

ADOLF HEDIftf

att ordna de konstitutionella formerna för behandlingen
af den kasus, att majestätet ej längre är vid sina sinnen,
har med sitt vanliga förakt för skrifven lag föredragit att
låta slumpen härska enväldigt. Englands parlament stod
under Georg III:s regering ej mindre än fem gånger (1765,
1788, 1801, 1804, 1810) inför en sådan fråga; det är både
ömkligt och löjligt att se, hur parlamentet, i brist af lag,
äflades att genom konstitutionella fiktioner af det slag,
hvarpå engelsmännen tagit patent,1 upprätthålla en formell
legalitet, som närmade sig humbugens yttersta gräns.
Under en ljus mellantid hade dock Georg III själf
uppmanat vederbörande att ej af bida nästa — mörka stund.
Äfven sedan han 1810 blifvit definitift oförmögen att
regera, hvilket räckte till hans död 1820, kunde man ej
förmå sig att genom en mer än för tillfället gällande
re-gentskapslag afböja de äfventyr, hvartill en ny kasus kunde
gifva anledning. Och så hände det, att Georg IILs
efterträdare vardt alltför sjuk, för att orka med att
underskrifva de handlingar, som tarfvade hans kungliga
namnteckning för att gälla. Då antog parlamentet en bill, som
bragte till heders en gammal svensk, af många förhånad
uppfinning — nämligen den kungliga namnstämpeln. Utan
att vilja säga något ondt om ett sådant verktyg, kan man
dock med fog spörja, om det är nödvändigt att folk och
stater skola låta sig »regeras» af personer, som icke ens
äro i stånd att själfva använda det.

Lefde han ännu, Mme de Staëls vän, den älskvärde,
namnkunnige häfdatecknaren Simonde de Sismondi,
skulle han af händelserna i Bayern hämta ymnigt vatten
till sin kvarn. Han har med mycken skärpa bevisat
omkull den teori, som förlänar arfmonarkien ett förment
ostridigt företräde framför valmonarkien. Hufvudpunkten
i denna teori, att nämligen ärftligheten förebygger
successionsstrider, utlandets inblandning och borgerliga krig, har
han segerrikt vederlagt: successionskrigens balans ställer
sig alldeles tvärt om. Sedan detta blifvit ådagalagdt, kan
den lärde författaren i allt lugn åberopa sina öfriga skäl
och grunder, såsom att valet nästan alltid lyfter upp på
tronen en person, »begåfvad med några talanger», att
re-gentskapet i en arfmonarki, som ju ej är sällsynt, är den
»kanske sämsta möjliga styrelseform» och så vidare.

Det vore väl ej omöjligt, att Sismondis lära komme
att hämta någon styrka, i samtidens ögon, af
tilldragelserna i Bayern och af tillståndet i den mycket ädla och
urgamla familjen Wittelsbach. Om arfsrätt till troner och
regeringsmakt börjar att ofta visa sig förenad med ett
annat slags ärftlighet, så torde folk här och där komma
att blifva betänkta på, om ej valrätt kanske är bättre.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:57:50 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adhedin/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free