Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungadömet och regeringsmakten - Prinsbefäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
ADOLF HEDIftf
Frankrike, styrd t — såsom 1870 — af ett hof, som har
hela karaktären af ett dåligt ställe (mauvais lieu), kan resa
sig äfven efter ett sådant nederlag som 1870—1871; och
att Italien blifvit en tillräckligt betydande makt, för att
ett mycket olyckligt krig ej skall vara en dödsfara; men
att det, som de kunna uthärda, för oss är undergång, ur
hvilken vi ej resa oss.
Det är nödvändigt, att på hofmilitarismen i vårt land
snabbt blifver en ända. Måtte detta nu inses af alla;
dess lättare och mera smärtfritt kan operationen utföras.
Vill man åter ej lyssna till de skäl, som nu anföras,
åtföljda af det medgifvandet, att det värsta klandret ej
faller på prins-militärerna, utan på de ögontjänare, som
oaflåtligt smickra dem, som gå in på att till verkliga befäl
upphöja notorisk oduglighet, som krypa inför
prins-militärer med anspråk på att utöfva inflytelse utanför de
gränser, inom hvilka hvarje annan, det är hvarje verklig
militär, får själf inskränka sig eller ock blifver
eftertryckligt tillbakavisad, då får motiveringen för mitt
förslag frigöra sig från ali skonsamhet.
En af Mohls landsmän lägger vikt på den synnerliga
olägenheten, att en prins, som innehafver en, låt vara
ingalunda hög militär charge, lägger sig i sådant, som icke
på något sätt vidkommer hans befattning — hvarvid
hans höga ställning i annat hänseende, den revanche, som
kan följa kammarherreskvallret i spåren, alldeles kasta
om disciplinförhållandena. Jag minnes, hur långt
oförsyntheten mot sjöofficerare 1892 kunde gå, men jag hörde
ej talas om något exempel uppå, att någon tillbakavisade
den, som då hotade, att man för en fritt yttrad mening
skulle »få med honom att göra». Hvem vågar kasta
första stenen eller ens den sista på dem, som ej vilja
afbryta en med kärlek omfattad uppgift, som ej kunna
uppoffra sin familjs tryggade, om än mycket anspråkslösa
utkomst? Det är tydligt, att den ställning, en
prins-militär intager, äfven om det ar blott en af de lägsta —
det hör ju till denna ovärdiga lek, att äfven de skola
låtsadt passeras — är alldeles oförenlig med allvar,
ordning och skick, verkligt arbete och den disciplin, hvarom
så mycket talas, när man vill försvara en orimlig makt
i unga, ännu illa uppfostrade pojkars hand, men som
allra bäst behöfde göras gällande mot hvad jag här ofvan
kallade den mer och mer stegrade oblygheten hos
hofmilitarismen s målsmän. »Nu, då», säger man, »den näst
högste af dem lyckligtvis upphört att lägga sig i hvad
honom ej angår, har den andre prins-generalen trädt i
hans fotspår.» Så länge här finnas prinsar i armén,
finnas där ock personer, som anse sig höjda öfver den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
