Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungadömet och regeringsmakten - Prinsbefäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRINSBEFÄL
91
i Sverige har gjort skenbara militära studier. Det vore
tvärtom till fördel, ty därigenom skulle vi slippa anspråk,
som icke motsvaras af någon insikt och någon kapacitet.
Det är i dem faran ligger. När man ser, huru enkelt
det är för en prins att uppnå de högsta graderna i
jämförelse med hvad det är för verkliga militärer, så inser
hvar och en, att detta är en militär uppfostran, som är
ett sken eller rättare sagdt rent af ingenting annat än
bara humbug. Men på detta sken och denna humbug
byggas de anspråk, som, emedan de tagas på allvar af
dem, som blifvit vana vid sådant, landets välfärd kan
bero på. Då vore det bättre, att man beredde dem
tillfälle — ifall det är nödvändigt, att detta skall finnas —
att göra skada på andra områden, ty skadan kan aldrig
bli sådan på det civila området som på det militära.
Aldrig. Och detta deJs därför, att det dock icke på dessa
områden så lätt kommer att hänga på ett ögonblicks
af-görelse, om landet skall falla för att icke resa sig mer,
dels därför att de, omgifna af de civila rättsbegrepp, som
växt tillsammans med ämbetsöfningen hos den civila
personalen, hafva att motse ett motstånd, som icke viker,
under det att den gamla traditionen, som det dröjer länge
att utrota, fordrar, att officeren skall bocka sig, tiga och
lyda. Detta vet ju hvar och en, liksom hvar och en vet,
att det, som utskottet har skrifvit i sin motivering,
därmed menar ingen människa någonting, och att de
verkliga skälen äro andra. Hvar och en kan ju uppräkna
dessa, och därför är det alldeles onödigt, att jag nämner
dem.
Det påstås af utskottet här, att man i
grundlagsstadgandet, att utnämningar till militära ämbeten ske i
statsrådet, har en garanti för att ingen mannamån skall
begås, att icke odugligheten drages fram före
dugligheten. Huru kommer det då till, hur i himmelens namn
kan det komma till, att det är just öfver sådant, som
det klagas, öfver att det råder mannamån och
orättfärdighet vid de militära utnämningarna? Då, såsom
utskottet säger, en garanti ligger däruti, att statsrådet i
dess helhet har rätt att yttra sig om dessa utnämningar
och göra sina invändningar gällande, och när utskottet
äfven säger att, om statsrådet mot förmodan skulle
försumma sin plikt, så finnes ju konstitutionsutskottet, som
ställer detta till ansvar, huru kommer det då till, att
utskottet icke har hittat något af de tillfällen, då hela
landets uppmärksamhet varit fästad på en militär
utnämning, som betraktats såsom skandal, hvilka tillfällen
sannerligen icke varit sällsynta?
Ifall måhända utskottets medlemmar icke hafva hört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
