Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungadömet och regeringsmakten - Ministerstyrelse utan ministeriell ansvarighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINISTERSTYREI.SE UTAN MINISTERIELL ANSVARIGHET 121
inskränkning än beträffande ärende, som innefattade klagan
öfver ämbetsmyndighets åtgärd. Härmed skulle således
den ministeriella ansvarigbeten hafva blifvit upphäfd i
samma omfattning, hvari kongl. maj:t funnit sig
föranlåten att begagna den rätt han begärde genom de
föreslagna grundlagsändringarne. Och i samma omfattning
skulle riksdagen genom själfva grundlagen hafva infört
den af hans rådgifvare eftersträfvade tillintetgörelse af
det konstitutionella systemet, som heter ministerstyreise ntan
ministeriellt ansvar — ministerstyrelse, såsom i de
parlamentariska länderna, men oansvarig, i strid med deras
föredöme! Lyckligtvis har Riksdagen ej ännu lånat sin hand
till en sådan förstörelse, i en hufvudpunkt, af det verk,
för hvilket vi hafva att tacka 1809 års män. Men
olyckligtvis hafva konungens rådgifvare ofta tagit den rätt, som
riksdagen ej velat genom en grundlagsändring bevilja
dem.
År 1885 vidtogs den förändring uti §§ 11, 12, 32
regeringsformen, att ministeriella mål skola föredragas af
ministern för utrikes ärendena i närvaro af två andra
statsrådsledamöter. Denna bestämmelse kan ju icke
missförstås; om den icke iakttages, måste öfverträdelsen vara
afsiktlig. Följande berättelse, hvars noggranna
öfverensstämmelse med hvad mig blifvit af en f. d.
statsminister meddeladt jag kan beediga, antecknade jag
omedelbart efter ett samtal med dåvarande landshöfding
Themptander den 31 januari 1891:
»På min tid gick det vanligen till så, att
utrikesministern sprang upp till kungen och under ett privat
samtal afgjorde sakerna; sedermera (det dröjde stundom
icke så kort tid) skickades ett protokoll omkring till
påtecknande af ett par andra ledamöter, som icke varit
tillstädes.» — Han tillade, att naturligtvis blef benägenheten
att så förfara dess större, ju viktigare och ömtåligare ett
ärende i vederbörandes ögon vore.
För kort tid sedan meddelade mig en ledamot af
riksdagen, hvilkens uppgift icke kan betviflas, att enahanda
praxis varit mycket vanlig beträffande kommandomål, att
nämligen generalorder utfärdas med tillkännagifvande, att
det sker på konungens befallning, ehuru de icke då varit
för konungen föredragna, utan först efteråt blifvit det,
när så passat sig.
Regeringsformens 10 § säger, att ärendena skola,
innnan de hos konungen föredragas, af den föredragande
beredas genom inhämtande af upplysningar från
vederbörande. Det är ju själfklart, att dessa vederbörande äro
skyldiga att oförbehållsamt uttala sin mening. Om en
föredragande tillåter sig att meddela deras handlingsfrihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
