Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagens maktställning - Konstitutionell ansvarighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTITUTIONELL ANSVARIGHET
141
exempellöst, såsom tecken i sol och måne. Till deras
tjänst, som jollra om »anarkien i Norge», i stället för att
söka anarkien på rätta stället, i sitt eget hufvud, ägnas
därför efterföljande påminnelser.
Den politiska ansvarigheten har i tidernas lopp un
dergått märkliga formförändringar. Tillförene var
lag-stadgad ansvarighet för statschefen ingalunda sällsynt
äfven i monarkier. För att finna exempel därpå behöfva
vi ej gå långt tillbaka i tiden eller utom vårt eget land.
I konung Fredrik I:s försäkran år 1720 heter det, att
»ständerna skola vara alldeles fria från deras huld- och
trohetsed, ifall jag å min sida skulle finnas hafva
öfver-trädt den ed och försäkring, jag härmedelst gör, eller
hvad ständerna vidare pröfva nödigt till deras religions,
välfärds och säkerhets bibehållande att fastställa». Adolf
Fredriks försäkran år 1751 öfverlämnar åt ständerna att
bedöma, hur han håller sin ed, och att afsätta honom
därest ban den öfver trädt. Liksom i Karl Augusts
förekommer sedermera äfven i Johan Baptist Julii försäkran
till rikets ständer den 31 oktober 1810 den förklaringen,
att »detta allt» (att styra efter regeringsformens
bokstafliga föreskrift, samt öfriga såväl grundlagar som allmän
lag och laga stadgar) »vele och skole vi oryggeligen hålla
och uppfylla, så kärt det oss vara må, att Svea Rikes
ständer och inbyggare skola vara pliktiga att deras till
afgifvande tro- och huldhetsed ernot oss efterkomma och
fullgöra.» Att motstånd, väpnadt motstånd, mot
olaglighet från den verkställande maktens sida efter den engelska
revolutionen och Stuartarnas fördrifvande ånyo inskrefs i
lagen, i Bill andDeclaration ofRights, och ännu i dag är en af den
engelska författningens grundsatser, känner hvar och en.
Jämnsides med statschefens utvecklade sig emellertid
hans ministrars ansvarighet och har till slut trädt i stället
för den förre. Napoleon III inskref väl i det nyupprättade
kejsardömets författning, att »/’empereur est responsable devant
le peuple frangais», och den 4 september 1870 gjordes
ansvaret gällande. Men exemplet torde ej locka till
efterföljd. Ministeransvarigheten har, enligt erfarenhetens
vittnesbörd, visat sig tryggare för båda parterna. Därför och
icke af det skälet »att konungarnes olyckor hafva i alla
tider varit deras ministrars fel» — såsom And. Danielson
i konstitutionsutskottet 1817 trodde sig kunna påstå —
torde den formen för politisk ansvarighet hafva utsikt att
få ega bestånd.
Men ministeransvarigheten själf har efter hand iklädt
sig en väsentligen förändrad skepnad. England var
tillförene statsprocessernas förlofvade land, och deras historia
talar om användning af »kronovittnen», om dödsdomar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
