- Project Runeberg -  Adolf Hedin : tal och skrifter /
227

(1904) [MARC] Author: Adolf Hedin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kamrarnas lika behörighet - Första kammaren i Sverige och i andra länder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FÖRSTA KAMMAREN I SVERIGE OCH ANDRA LÄNDER 227

enda, som de kände sig i stånd att företaga i förening
med något hoffolk af båda könen, nämligen att offra hvad
ännu fanns att offra af Frankrikes välfärd. Sedermera,
när många glömt det, hvarom alla voro ense den 4
september, nämligen att intet var möjligt i handling för dem,
som icke ens bjödo till att i ord uttrycka någon mening
om, hvad de som kallade sig landets representation borde
göra — då vädjade man till tanklösheten, partihatet och
otacksamheten, för att få skymfa dem, hvilka ej läto
landet förblifva regeringslöst inför fienden, som an ryckte mot
hufvudstaden, och mot den insurrektion som från ännu
närmare håll skulle, inom blott några timmar eller kanske
lika många fjärdedels timmar till, hafva härskat i Paris.
Och ännu trettio år senare finnas de, som i historiska
undersökningar lika mycket som »de gamla partiernas»
pamflettister visa sig ur stånd att begripa, att sanningen
bjuder tacksamhet mot dem som trädde fram i ett
afgörande ögonblick, när den »lagliga» makten själf
förklarat sig slagen af förlamning — tacksamhet mot dem,
som sedan de förgäfves sökt förebygga det vansinniga
kriget, påtogo sig den plikt som den »lagliga» makten
lät falla ur sina händer, tacksamhet för att de ej
misströstat om fäderneslandet.

Det som föregick i Palais Bourbon kunde ej ske
obemärkt. Där sutto några af landets bästa män, men
likväl ur stånd att något uträtta i en omgifning, som an
vändt dyrbara ögonblick för att jollra om allt, för att skrifva
en »protest». Där sutto ock sådana, af hvilka det ännu
kunde hållas för tänkbart att något desperat försök skulle
göras att hålla kejsardömet uppe med spanskan som
regentinna och en hofgeneral som diktator. Hit kommo
därför många vittnen.

Men i Luxembourg såg det annorlunda ut: ingen
brydde sig om senaten, eller ens kom ihåg dess tillvaro.
Senaten lyckades i ett sådant ögonblick som den 4
september att göra sig oöfverträffadt löjlig. När Rouher,
»vice-kejsåren», kl. 12^ öppnade senaten, gick en senator
upp i tribunen för att ropa: »lefve kejsaren!». Några
andra göra sammaledes, — slutligen blir det hela hopen.
Så föreslås och beslutas permanens, men man hade intet
att göra. Rouher går bort; återkommer kl. för att
berätta att lagstiftande corpsen hade fått mycket och
obehörigt främmande — och han föreslår ånyo permanens.
Men hvad han verkligen ville, det var att få slut på en
samvaro, som måhända ej var ofarlig. Han har lämnat
ett makalöst bidrag till denna komedi: det vore bäst, sade
han, att hvar och en för sig ginge att »försvara ordningen
och dynastien med sina personliga mojenger.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:57:50 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adhedin/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free