Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kamrarnas sammansättning - Rösträttsfrågans innebörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
ADOLF HEDIftf
nialväldes storhet, men utrikesministern, kardinal de
Ber-nis häri likväl ej fann något annat bevekande skäl för
fred, än att konungen — Ludvig XV — »hade barn» och
ej borde åt alliansen med Österrike »uppoffra ett
konungarike, som tillhörde hans barn lika mycket som honom själf»;
franska folkets intresse lade ingen tyngd i fredens vågskål.
Och så är det ej heller nu, där riket är furstens domän
och folket det lefvande inventariet på godset. I sådana
fall har den inrikes politiken varit, i sådana fall är den
ännu helt och hållet underordnad under, behärskad af
den utrikes. För ännu ej så länge sedan skulle vi ha
kunnat beteckna detta förhållande som undantaget, i ty
att eröfringspolitiken inom den civiliserade världen
förutsatte envåldsstater. Men numera har en ny medspelande
inträdt på skådeplatsen. Bland det myckna elände det
nya århundradet fått taga i arf från det gångna är det
värsta det att den samvetslösa kapitalism, som ej opererar
endast i Amerika under folksjälfstyrelsens former, blifvit
ett nytt envälde, begagnande parlamenten antingen som
en ridå, bakom hvilken förberedelserna till bataljen
försiggå, eller som skyldiga att åtaga sig ansvarigheten, att
ikläda sig satisfactio wozmz-rollen, såsom underhuset gjorde
efter Chamberlain-Rhodes-Jamesons stråtröfveri-angrepp på
en i fredligt förhållande till England stående stat.
Förenta staterna och England ha tagit det afgörande
steget. Deras parlament föra krig på affärssyndikatens
vägnar. Den utrikes politiken har tagit försteget för den
inre. Eröfring är denna politiks lösen, och för reformer
finnes ej plats i de styrandes intresse, på den förre
förtjäna de styrande, och de senare skjuter man med
framgång undan, ty det är viktigare att ostörd af sådant
småtteri få rädda landets »ära».
Denna af de förut antydda granskarne förbigångna
anklagelse mot parlamentarismen är, synes oss, svårare
än någon af dem som sedan några årtionden riktats mot
parlamentarismen och utgjort skälen för det ofta tröstlösa
talet om dess förfall.
Inför dessa företeelser kan det ju te sig som ett
gyckel, om någon dristar att ännu i dag till öfvervägande
anbefalla Gambettas ord vid banketten i Versailles den 24
juni 1872 till åminnelse af Hoche, den store härförarens
och ädle mannens födelsedag:
»–– Politikens regler äro eviga, emedan de hvila
på moralen och emedan det ej gifves någon sann, verksam,
fruktbringande politik, då styrkan, om än för ett ögonblick
och öfvergående, kränker rättvisans och humanitetens eviga
grundsatser.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
