Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sociallagstiftning - Lösdrifvarelagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
ADOLF HEDIftf
betraktas såsom ett alldeles egendomligt slag af
rättegångsordning, häktningslag och strafflag.
En bekant författare i svensk förvaltningsrätt har,
så vidt jag funnit, en enda gång afvikit från sin metod
att blott beskrifva, ej inlåta sig på någon kritik. Det är,
då han talar om försvarslöshetsstadgan, som han — man
kunde nästan säga — utbrister i en klagan. Efter att
hafva anmärkt, att 1853 års kungörelse visserligen
borttagit »den största hårdhet», svenska
försvarslöshetslag-stiftningen medför mot de fattigare samhällsklasserna,
yttrar han:
»Men i alla fall kvarstår dock den betänkligheten,
att lagen gjort en persons ställning såsom försvarslös
eller icke beroende af, icke hans eget uppförande, utan
huru vida detta är kändt af ämbetsmannen eller
till-syningsmannen och han således kan erhålla det
ifrågavarande intyget eller icke, med andra ord att man låtit
det äfventyr, som är stadgadt såsom följd för
försvarslöshet, bero icke på ett visst, efter säkra kännemärken
bestämdt, dåligt uppförande å den ifrågavarande personens
sida, utan antingen på saknaden af en viss
samhällsställning, eller på det omdöme vederbörande tjänsteman
kan finna skäligt att bilda sig om hans uppförande, eller
på den tillfälliga omständigheten, huruvida detta är af
tjänstemannen kändt.»
Det ligger i en oansvarig och väl ofta nog för ett så
grannlaga värf ej synnerligen väl kvalificerad
tillsynings-mans hand att anmäla en person till behandling såsom
försvarslös. Man går ej så obekymradt till vaga, när det
är fråga om åtal för brott. Jag anhåller att här få
anföra ett anmärkningsvärdt yttrande af de kommitterade,
som den 13 oktober 1875 afgåfvo betänkande och förslag
om tjänste- och lönereglering för landstaten m. m. »Vårt
land», säga kommitterade, »torde vara det enda
civiliserade samhälle, där det grannlaga och viktiga
åklagarekallet är anförtrodt åt tjänstemän, som stå på
tjänstemannabildningens lägsta trappsteg.–-Det förefaller
nästan som en motsägelse, att ett fritt folk, såsom det
svenska, kunnat så ringakta den personliga säkerheten,
att åtalsrätten som, där den vare sig af okunnighet,
ovist nit eller oädla bevekelsegrunder, missbrukas, kan
förorsaka oberäkneliga lidanden, här blifvit utan
inskränkning anförtrodd åt den lägsta klassens tjänstemän, hvilkas
tjänstemannabildning och samhällsställning hvarken kunna
anses stå i lämpligt förhållande till den betydelsefulla
makt som åtalsrätten innefattar, ej heller innebära
tillfredsställande garantier för maktens rätta utöfning.» Jag
tillåter mig ej att bedöma kommitterades åsikt, men jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
