Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sociallagstiftning - Olycksfalls- och ålderdomsförsäkring för arbetare. (Motion n:o 227 A. K. 1890)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
ADOLF HEDIftf
en offentlig Caisse de prévoyance, skall jag korteligen erinra
om den verksamhet, som i sin tid bedrefs af den år 1844
grundade »Central verein für das Wohl der arbeitenden
Classen». På föranledande af preussiska ministeriet för
»Handei, Gewerbe und öffentliche Arbeiten» rådslog denna
förening år 1848 om fabriksägaren Adolph Pflugs
memorandum angående en ålderdomsförsörjningsanstalt för
»in-validerne inom samtliga mekaniska yrken i Berlin».
Samtidigt behandlades flere dylika förslag, såsom om
upprättande af en ålderdoms- och invalidkassa för arbetare i
Berlin, d. v. s. för de till ett antal af 200,000 beräknade
personer, som genom dag-, styck- eller veckolön voro
anvisade på osäker förtjänst. Medlen skulle åvägabringas
af arbetarne, af arbetsgifvarne, af kommunen, som
därigenom sluppe ifrån omsorgen om de arbetsoduglige, samt
af de välgörenhetsanstalter, hvilkas utgifter, tack vare
den nya anstalten, skulle minskas.
Det är icke katedersocialisterna, som uppfunnit dessa
idéer, icke ens »framstegspartiet», ännu mindre den tyske
rikskansleren, hvilken snarare lånat dem från de förre
och sedermera dels användt dem såsom fäktarefinter mot
vissa politiska motståndare, dels ock omfattat dem på
allvar, emedan han trots det vapenförråd, socialistlagen
satt i hans händer, hyser en allvarsam fruktan för det
tyska rikets »oräknade hungerbataljoner». Men om, under
sådana förhållanden, rörelsens politiska karaktär ofta varit
mindre tilltalande, så har frågans politiska sida af andra
framhållits i de ädlaste syftens tjänst. Quentin,
regeringsråd i Düsseldorf och ordförande i en därvarande
förening »till främjande af arbetsamhet, sparsamhet,
välstånd och sedlighet», utlät sig 1849, att den säkraste
garanti för ett reformatoriskt, icke revolutionärt
framåtskridande skulle vinnas, därest man kunde göra det stora
flertalet af arbetarebefolkningen solidariskt i
upprätthållandet af den bestående statsorganismen, genom att åt
detta flertal bereda tryggade anspråk på en
ålderdomsstatspension. Därför hade han alltid uttalat sig för, att
staten skulle öfvertaga sparkassorna, och därför önskade
han att staten skulle åtaga sig »generalförvaltningen»
eller åtminstone öfverledningen af och garantien för en
arbetarepensionskassa. Uppoffringar finge staten ej sky,
när det gällde dess tillvaro; och att därom vore fråga,
det måste man ju erkänna, om man icke inskränkte sin
blick till »lugnet och den s. k. ordningen för nästa stund.»
Häri finnes väl något, som kan sägas vara taladt för
alla land och alla tider.
Den nu varande tidpunkten synes mig tjänlig för
handläggning af det ärende, mitt förslag afser, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
