Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sociallagstiftning - Olycksfalls- och ålderdomsförsäkring för arbetare. (Motion n:o 227 A. K. 1890)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
ADOLF HEDIftf
ligen lika beskaffade under alla dessa åtta år, och hindra
således ej en jämförelse. Ville vi gå längre tillbaka i
tiden och kunde vi sätta fullt förtroende till de uppgifter
om fattigvården, som återfinnas i landshöfdingarnes
tidigare fem årsberättelser, så skulle vi finna, att
under-stödstagarnes relativa antal sedan början af seklet
ökats-från 3,67 till nyssnämnda 4,93 procent. Tillväxten i
antalet af understödstagare kan ju ej annat än erkännas
tala emot Leroy-Beaulieu’s, af den ärade representanten
från Kristianstad accepterade åskådningssätt. Summan
af fattigvårdsbidragen i vårt land belöpte sig år 1874 till
6,492,000 kronor samt år 1881 till 8,457,000 kronor. Och
må man besinna, huru den kommunala fattigvårdsbördan
under vissa förhållanden kan blifva ren ta f outhärdlig.
Låtom oss tänka oss — icke en stor kommun som t. ex.
Stockholms stad, där fattigvårdstungan, om jag så må
säga, utjämnar sig på den stora något så när bemedlade
folkmängden, utan en liten och icke förmögen kommun
på landet, där en fabrik inrättas, som drager till sig stora
arbetareskaror.
Efter tio, femton år upphör måhända fabriken, och
en större del af denna arbetareskara, de som arbetat ut
sig i fabrikens tjänst eller skadat sig under arbetet och
blifvit oförmögne att försörja sig själf ve, falla
fattigvårdsförsörjningen till last i den kommun, där fabriken fanns,
men där måhända icke en enda delägare i densamma
stannar kvar.
Då man år 1883 i Tyskland framlade den
namnkunniga lagen om arbetares sjukförsäkring, framhölls af
regeringen, att denna lag dels skulle tjäna såsom
suple-ment till lagförslaget om olycksfallsförsäkring — ett
samband som sedermera blifvit upphäfdt — dels afsåg att i
allmänhet höja arbetarens ställning, dels åsyftade att
inskränka den kommunala fattigvårdsbördan.
Min ärade vän på kristianstadsbänken har trott att,
med den utsträckning jag gifvit min motion, antalet af
dem, hvilka komme att göra anspråk på offentligt
understöd för försäkring, skulle, om jag fattade honom rätt,
belöpa sig till omkring 90 procent af befolkningen, som
således skulle understödjas af de öfriga 10 procent.
Detta är en rent fantastisk siffra, ty en sådan
beräkning kan icke göras med anspråk på tillförlitlighet, innan
den statistisk, jag i min motion ifrågasatt, blifvit utarbetad.
Jag skall till belysning af denna beräkning nämna följande
siffror. Folkmängden i Sverige år 1881 utgjorde 4,572,245.
90 procent däraf utgör omkring 4,113,000 personer. Skulle
nu dessa komma att försäkras på bekostnad af de
återstående 457,000? Låt se. Antalet arbetare vid fabrikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
