Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sociallagstiftning - Arbetstiden i bagerier. (Motion. n:o 88 A. K. 1895 och n:o 2 A. K. 1896)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETSTIDEN I BAGERIER
371
år, jag skall uppskjuta därmed, tills jag hunnit få
uppgifter äfven från de öfriga sjukhusen, jag vill endast
nämna att, om dessa siffror äro förfärande, de dock icke
visa på långt när hela antalet personer, som lida af denna
sjukdom, ty det är icke alla, som söka vård på sjukhusen.
Såsom exempel härpå vill jag nämna, att å ett bageri
här i staden, hvars belägenhet och ägares namn jag skulle
kunna uppgifva, förlidet år samtidigt 8 af den till 12
uppgående arbetspersonalen voro behäftade med skabb,
men att af dem blott en sökt inträde på sjukhus. I
broschyren heter det, att dessa sjuke »skötas och isoleras
omsorgsfullt,» men, om man frågar läkarna, får man
höra följande. Sundhetsinspektören berättade mig ur sin
egen erfarenhet, att till polikliniken vid Serafimerlasarettet
kom en man, som företedde denna obehagliga sjukdom.
Professor Wising tillkallade sina elever och assistenter
och frågade mannen, hvad hans yrke var. »Bagare», fick
han till svar. »Ar det längesedan ni var sysselsatt i
bageriet», frågade professorn. »Längesedan? Jag har
bakat i dag,» svarade mannen. Samma upplysning har
jag fått i dag af en sjukhusläkare. Han meddelade, att
arbetarna bruka komma i sin arbetsdräkt på en ledig
stund till sjukhuset för att begära råd, och så återvända
de till arbetet. Huru det förhåller sig med denna sak,
därom torde väl kanske läkarnas vittnesbörd betyda mer
än den åberopade broschyren.
Den förste, som vände sig till mig med uttalandet
af den önskan att jag skulle bringa denna fråga inför
riksdagen, var icke en arbetstagare, utan det var en
arbetsgifvare i en af våra medelstora städer. Detta var
redan förliden vår. Sedan har saken upptagits af ett
antal bageriarbetare, hvilka inför mig skildrat det
förfärliga tillstånd, hvarunder de måste lefva, och jag skulle
vilja se, huru den människa kan vara beskaffad, som
skulle kunna höra dessa skildringar utan att gripas af
det djupaste medlidande. De kommo till mig och klagade,
och i deras ord förnam jag ett återljud af samma klagan,
som för två år sedan hördes i den tyska riksdagen.
Det finnes — sade de — inga yrkesarbetare i vårt
land, som stå så lågt som bageriarbetarna. Och hvarför?
Det kommer sig däraf, att det finnes ingen annan arbetar
-kår, hvars medlemmar i samma grad som dessa äro
hemlösa. Må man betänka hvad det betyder att icke hafva
det simplaste rum med det torftigaste bohag till sitt
förfogande, där man kan åtminstone någon del af dygnet
vara sin egen herre. De måste arbeta under sådana
förhållanden, som jag nyss skildrat från ett bageri i hufvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
