Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sociallagstiftning - Kommunalisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMUNALISERING
389
När 1809—10 års lagstiftare i rikets främsta
grundlags 60 § skrefvo: »–-ej heller må konnngen
statens inkomster förpakta eller, till vinning för sig och
kronan eller enskilda personer och korporationer, några
monopolier fastställa», saknade de ej nära liggande
erfarenhetsskäl för detta försiktighetsmått, nämligen Gustaf
III:s kronobrännerier och hastigt förolyckade utarrendering
af tobakshandeln till ett preussiskt bolag*. Sågo de äfven
i dessa mer än impopulära experiment ett konungens
syftemål (som kunnat försökas, upprepas äfven i andra
än dessa två affärer) att göra sig och sin äfventyrspolitik
oberoende af rikets ständer och deras bevillning, så var
anledningen till förpaktnings- och monopolförbuden så
mycket mera talande i våra skarpsynta och varsamma
grundlagsfäders ögon.
Själfva ordalydelsen: »ej heller må konungen» visar,
att förbudet gäller ej en princip, som man ville utestänga
från ali tillämpning i statslifvet genom att göra den
oförenlig med en laglig utöfning äfven af riksdagens
beskattningsmakt, utan man ville skydda denna makt mot farliga
ingrepp af konungamakten.
Emellertid har konungamakten icke respekterat detta
påbud: V träffa här några af de otaliga fall, då k. m:t sedan
1809 utöfvat en makt, som ej ens till någon den minsta
del rymts inom den i 89 § meddelade definitionen. Jag
har längesedan visat, huru k. m:t utöfvar makt att gifva
järnvägskoncessioner i strid med konstitutionella
grundsatser, en strid så uppenbar, att den, såsom jag varit i
tillfälle att personligen konstatera, ådragit sig utländska
statsrättslärares uppmärksamhet såsom ett väsentligt
intrång på en folkrepresentations rättigheter. Jag har
ådagalagt, att den expropriationslag, som gällde när de
tidigaste koncessionerna meddelades, tillämpades på ett
område, för hvilket den icke var afsedd, och visat, att riks
dagen ursprungligen sökte att försvara sin befogenhet
genom att också meddela koncession. Så länge, och i
de fall då riksdagen så förfor, gick det, kan man säga,
i hufvudsak — om ock ej formellt — lagligt till, ity att
representationen samverkade med k. m:t i fråga om
meddelande af koncessionen. Men då en så undfallande
representation som den svenska alltid måste mot den
verkställande makten, hvilket in casu vill säga en tilltagsen
ministerbyråkrati, draga det kortare strået, så vardt
riksdagen undanträngd från ett område, där k. m:t sedermera
i och med järnvägskoncessioner förlänar faktiska monopol i
strid med 60 § regeringsformen. Ett sista och ännu far-
* Härom se Adlerbeth: Historiska Anteckningar och C. F. Wærn:
1786 års Riksdag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
