Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet - Tryckfrihetsförordningens kasuistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
ADOLF HEDIftf
rätt och sanning i vårt offentliga lif, och sätter man en
generell fras i stället, hvad skall då följden blifva? Jag
vill bjuda till att besvara den frågan.
Under förhandlingarna om en ny
fattigvårdslagstiftning har jag mer än en gång hört det påståendet, att de
missförhållanden, hvaröfver länge och högljudt klagats,
mindre hafva sin grund i nu gällande lags bestämmelser,
än i en tillämpning af dem, en praxis, som är förvänd.
Kunna då ej olägenheterna afhjälpas genom att man bryter
denna praxis och återvänder till en förnuftigare
tillämpning? Nej — svarar man — lagtexten, som ej är så
farlig, och dess tillämpning sedan många år tillbaka,
hvilken är högst betänklig, hafva nu så växt tillsammans och
den senare så gjort sig till herre öfver den förra, att man
nu ej kan komma ur orimligheter na och olägenheterna,
med mindre den gamla fattiglagen ersättes af en ny. Låt
vara — heter det vidare — att den nya lagen ej
synnerligen skiljer sig från den gamla, så skall dock med den
förra en ny praxis inträda, som bryter det nuvarande
oefterrättlighetstillståndet. Detta resonement, som i min
tanke är ganska riktigt, tillämpar jag på den ifrågasatta,
nya presslagstiftningen. Äfven där man ej afsett någon
förändring, skall den nya lagen lätteligen medföra en ny
lagtillämpning. Man har icke, jag vet det väl, med 4 §
i presslagsförslaget åsyftat någon inskränkning, men man
öppnar likväl vägen för en sådan inskränkning. Pressen
riskerar att åter få börja kanske en flere decenniers kamp
för att återvinna den tryckfrihet, vi nu faktiskt åtnjuta.
När man tager bort den nuvarande specifikationen, hvad
är rimligare, än att mången »vederbörande», åberopande
den stora skiljaktigheten mellan gällande lydelse — i fall
mot förmodan denna paragraf skulle blifva lag — och
föreskrifterna i 1812 års tryckfrihetsförordning, skall i de
allmänna ordalag, som utskottet föreslagit, finna skäl till
en vägran att utlämna äskade handlingar, hvilken man
nu, med ali utsikt att göra sig hörd, bemöter genom att
peka på än den ena, än den andra detaljen i den af
utskottet klandrade »kasuistiken». Ständig vägran, ständiga
klagomål — se där följden. Och hvad vinner man med
en, kanske sen upprättelse af det slag, hvarpå jag för en
stund sedan anförde exempel? Under tidsutdräkten kan
allmänt väl och enskild rätt ej blott hafva blifvit satt på
spel utan ock lidit obotlig skada, Endast de, som af ett
eller annat skäl äro böjda för administrativt
hemlighetsmakeri, skola något vinna på förändringen.
På dessa skäl yrkar jag återremiss af § 4, i det syfte
att i dess ställe må införas första stycket af § 2 mom. 4 i
nu gällande presslag — dock ej alldeles oförändradt. Ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
