Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet - I judefrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
ADOLF HEDIftf
ningen sysselsatt sig med hit, till riket inflyttade mosaiske
trosbekännare. Och långt därförinnan hade konung Karl
XI (år 1690), säkerligen ej uteslutande i följd af
vetenskaplig nygirighet skickat den namnkunnige professorn
i orientaliske språk Gustaf Peringer Lillieblad (f. 1651 †
1710) till Litauen, för att göra sig bekant med Karaiternas
läror och bruk.
Stränga åtgärder mot judarna påbjödos i Sverige
åtminstone så tidigt som år 1660, då genom resolutionen å
prästerskapets besvär förklarades, att alla judar, som fara
omkring landet, skulle fasttagas och till kronans arbete
brukas. Denna föreskrift förnyades genom resolutionen å
prästerskapets besvär 1723, af hvars ordalag man finner,
att de betraktades såsom »löst» folk, såsom likställda med
»landstrykare, trådragare och häktmakare». Påbudet
förnyades 1727 liksom 1741, då bland andra specifikationer
å löst folk äfven förekomma »savoyarer». Ar 1748
föreskrefs, att judar med flera icke »utan pass» finge fara
omkring. Detta ser ju onekligen litet hyggligare ut än
de föregående påbuden. Men visserligen var det, ännu
vid midten af förra seklet, icke något blidt bemötande
judarna hos oss rönte, om de än icke utsattes för ett så
hårresande behandlingssätt, som historieskrifvaren Lecky
påstår, att vi svenskar använde mot jesuiterna*.
* I Leekys »Englands historia i adertonde århundradet», svenska
öfversättningen, sid. 301—302, berättas att Irlands privy council år
1719 underställde engelska regeringen en judebill af sällspordt
ohygglig beskaffenhet. Författaren anmärker här i en not, att i början af
1700-talet en lag af alldeles enahanda innehåll gällde i Sverige mot
jesuiterna. Såsom sin källa åberopar Lecky ett af trycket utgifvet
urval af de litterära samlingar, som en gång tillhörde Robert Harley
och sedan förvärfvades af British museum. Det är med förundran
man hos en sådan författare som Lecky finner en röfvarhistoria
af denna kaliber. Hvari det straff bestod, som irländska parlamentet
beslöt mot judarna, och som Lecky tror att vi svenskar tillämpade
mot jesuiterna, det behagade Ni själf se efter å anförda ställe. Likväl
måste medgifvas, att den svenska religionslagstiftningen på 1600-talet
hade »ett godt öga» till jesuiterna. Ett plakat af 1667 säger, att
rättighet för utlänningar att fritt vistas i Sverige och tillhörande länder
vore medgifven åt »lekte män» (krigsmän, handtverkare med flera),
men alldeles ej åt präster och klerker, komme någon sådan in, skulle
han allvarligen straffas såsom en förförare och tvedräktsstiftare. Och
i en deklaration af 1671 angående främmande sändebuds rätt till
religionsutöfning uttalar k. m:t sin förhoppning, att de måtte betjäna
sig af »egentliga clericis», ej af munkar, i synnerhet ej af jesuiter,
hvarjämte förordnas att ingen jesuit må härefter under någon pretext
i riket inkomma. Anledningen till detta påbud voro de till k. m:ts
kunskap komna klagomålen mot »en jesuit, som före detta uppehållit
sig hos numera aflidne kejserlige envoyén Basserede, därefter i hans
hus kvarblifvit», och genom religionsöfningar såväl där som annorstädes
i staden öfverträdt gällande religionsstadgar; k. m:t påbjöd att hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
