Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet - I judefrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I JUDEFRÅGAN
457
Det kan ju ej nekas, att efter nutidens begrepp det
så kallade judereglementet af år 1782 är en mycket
bedröflig urkund. Men den omständigheten bör å andra
sidan ej hindra oss att erkänna, att det i själfva verket
innebar ett stort framsteg — framsteget från fullkomlig
rättslöshet till en, låt vara, mycket ofullkomlig laglig
ordning. Rikets ständer vid 1778—1779 års riksdag gjorde
framställning till k. m:t om fri religionsöfning för
utlänningar, som ville i riket inflytta, emedan en sådan tolerans
vore »öfverensstämmande med den nästan uti alla
välbeställda stater införda och mänskligheten hedrande
samvetsfriheten». Beträffande judarna yttrades i denna
riksdagens framställning intet annat, än att de ej borde få
hafva synagoga på flera ställen i riket än Stockholm och
högst två eller tre andra stora städer. När i följd af
denna framställning det berömda tolerans-ediktet den 24
januari 1781 utfärdades, undantogos judarna uttryckligen
från dess bestämmelser, och gafs tillkänna, att beträffande
dem ett särskildt »Handelsreglemente» skulle utfärdas.
Så skedde ock den 27 maj 1782. Om jag ej alltför mycket
misstager mig, har detta reglemente på senare tider blifvit
granskad t och debatterad t- i Finland och betraktas där
såsom delvis gällande lag. Jag torde därför ej behöfva
redogöra för dess innehåll utan kunna öfvergå till de
svenska lagstiftningsåtgärder beträffande mosaiske
trosbekännare, hvilka äro senare än 1782. Först skulle jag
dock anhålla att få göra en anmärkning i parentes. Den
lyder så:
När vi besinna det, som vi upplefva år 1883, böra vi
vara fogliga i vårt omdöme om den lag, som konung
Gustaf III utfärdade år 1782. Han och hans rådgifvare
måste ovillkorligen räkna med de inrotade, sekelgamla
fördomarna. Hvad ondt hade ej folkets lärare, det
lutherska prästerskapet, förkunnat om judarna! Och allt ondt,
man om dem sagt, måste ju säkerligen vara sant,
eftersom det bekräftades af män, som ur det judiska
»mörkret» genom Guds nåd förts in i den protestantiska lärans
rena ljus. Ar 1732 utgafs i Stockholm af trycket en liten
skrift kallad »Speculum religionis judaicæ, eller beskrifning om
judarnas religion». Författaren var Christian Petter Löwe*,
orientalisk språkmästare vid Uppsala akademi, en hit
inkommen jude, som öfvergått till statskyrkan, lärt sig
gärningar skulle »ransakas och iffras». — I Norge skulle ännu i dag,
enligt lagens bokstaf, en jesuit kunna råka ut för lifstids straffarbete
för den förbrytelsen att hafva satt sin fot på Norges jord.
* Enligt Forsell: Erik Benzelius, s. 15 och ett par andra
rabbiner i Upsala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
