- Project Runeberg -  Adolf Hedin : tal och skrifter /
465

(1904) [MARC] Author: Adolf Hedin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet - Åtalet mot August Strindbergs »Giftas»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÅTALET MOT AUGUST STRINDBERGS »GIFTAS» 465

att, »så länge ett lagbnd finnes, det skall tillämpas», äger
därför ej den absoluta sanning, hvarpå det gör anspråk.
Jag skall med tvenne exempel förklara hvad jag menar.
Först hänvisar jag till kyrkolagens 10:de kap. om mindre
och större bannlysningen, hvilken senare innebär, att den
bannlyste skall vara utesluten från allt samkväm med
andra än hustru, barn och tjänstefolk, och att hvarje annan
som, med vetskap om bannlysningen, »honom härbärgerar
eller med honom äter och dricker, then skall stå
uppenbara skrift.» Detta bud är formellt lika god gällande lag,
som någon annan föreskrift i lagen. Men alla veta vi,
att detta samma bud är dödt, att det är förkastadt af
rättsmedvetandet, att det ej anlitas af lagens väktare, ej
tillämpas af dess skipare. Lagutskottet vid 1884 års
riksdag yttrade i ett utlåtande, underteeknadt Axel Bergström,
att nämnda kyrkolagskapitels föreskrifter »äro föråldrade
och i flera afseenden stridande mot nutidens kristliga
medvetande, hvadan de ock icke vidare tillämpas; men
just med afseende å sist berörda förhållande torde med
deras formella upphäfvande utan synnerlig olägenhet kunna
anstå». L. U. sade således ej, att »så länge en lag finnes,
skall den tillämpas», den vare hur orimlig som helst. L.
U. ansåg ej ens angeläget att få den orimliga lagen så
hastigt som möjligt undanröjd, så att den ej måtte fresta
någon lagens väktares ovisa nit. Nej L. U. fann den
realiter döda lagbestämmelsen oskadlig, ehuru den
onekligen formaliter är gällande lag. Detta var det ena
exemplet uppå, hur ett lagbud föråldras och dör» så att
det icke skall tillämpas, ehuru det finnes, ehuru det står
kvar i lagboken. För det andra hämtar jag ett exempel
från själfva tryckfrihetsförordningen. I en artikel i
Post-och Inrikes Tidningar, hvilken antagligen med rätta
tillskrifves den person, hvilken nu satt åklagaremakten i
rörelse, nämligen herr chefen för justitiedepartementet,
kallas mom. 2 af 3 § i T. F. O. för en »numera erkändt
föråldrad bestämmelse» och upplyses, att dess tillämpning
»icke blifvit satt i fråga», och denna i officiella tidningen
uttalade åsikt torde vara allmänt delad. Nåväl, härmed
är således visadt, att det visserligen icke är en ostridig
sanning och en regel utan undantag, att »så länge en lag
finnes, den skall tillämpas».

Om nu detta, såsom jag förmodar, medgifves, så kan
jag gå vidare till den frågan: antaget att, såsom
åklagaren förmenar, det åtalade stället i Strindbergs skrift
formellt faller under 3 § 1 mom., är det därför gifvet, att
författaren bör förklaras skyldig? Såsom jag redan
antydt, svarar jag nej därför, att det ifrågavarande mom.
förlorat sin rot i rättsmedvetandet, som skulle revolteras

30. — Adolf Hedin.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:57:50 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adhedin/0475.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free