Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet - Tryckfrihetsfrågor. (Motion. n:o 188 o. 193 A. K. 1902)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
ADOLF HEDIftf
höra till ett senare tidehvarf, än för minst femtio år tillbaka, utan
regeringens tillstånd, ej heller enskilda bref, så vida de ej till något
rättegångsmål nödvändigt höra, ej heller åt publik vård anförtrodda
deposita af skrifter och handlingar, utan deras tillstånd, som samma
bref eller deposita angå eller tillhöra, kunna utgifvas eller
utbekom-mas. Den häremot bryter, böte femtio riksdaler.
Till dessa tvenne antikviteter kommer den lika
mossbelupna föreskriften i § 3, ll:e mom., att såsom missbruk
af tryckfriheten skall anses:
»Allt kungörande i tryck af hvad som hörer till statens å färde
varande underhandlingar med främmande makter, eller eljest af ko
nungens, i sammanhang med dem, tillernade beslut och afsikter, samt
dess ministrars, råds och sändebuds värf, om det ej sker med
regeringens tillstånd, eller med officiell tillåtelse; förbrytelsen straffas enligt
allmän lag, och skriften konfiskeras.»
Om vi till en början skärskåda det första af dessa
tre mot offentligheten afvoga hufvud stycken, så erbjuder
sig först den formella anmärkningen, att det i vissa fall
är svårt, rättare sagdt icke möjligt att afgöra, hvem den
rätte »vederbörande» är, med hvars tillstånd en eller annan
af de här omhandlade dyrbarheterna kan få exponeras vid
dagsljus. Ovissheten härom kan hafva samma verkan som
ett absolut ovillkorligt förbud, när den förmente
vederbörande, man vänder sig till, själf icke anser sig vara den
rätte och icke är i stånd att gifva anvisning om, hvar den
rätte finnes. Vi lämna här å sido den ytterligare
oklarheten, huruvida ej möjligen i något af de upppräknade
fallen »vederbörande» kunna vara två med veto mot
hvarandra.
För det andra faller den märkvärdigheten strax i
ögonen, att ingen tidsgräns alis för den här stadgade
hem-lighetsprotektionismen är utsatt. At vederbörande, om de
kunna anträffas, är förbehållet för ali framtid att afgöra,
om statsråds- och i ministeriella och kommandomål förda
protokoll, om utskottsprotokoll m. m. skola undanhållas
den historiska forskningen. Det lär ej vara nödigt, att
mer än påpeka ett sådant stadgandes tillvaro, för att få
dess orimlighet insedd och erkänd. Vi påstå ej, att det
kan helt enkelt strykas ut, men väl att det skydd, som
i nyss nämnda fall, eller i fråga om banko- och
riksgäldsverkens hemliga ärenden, må anses erforderligt, utan tvifvel
måste i ett presslagförslag, hvilket skall hafva någon utsikt
till framgång, reduceras högst väsentligt.
Hvad vill nu kommittén göra vid detta undantag?
Den vill hafva en — faktiskt och praktiskt taget — föga
väsentlig bestämmelse om rätt att publicera kamrarnas
protokoll. Den vill underkasta utskottens (äfven hemliga
utskottets) protokoll en oinskränkt offentlighet. Men att
bibehålla sfø&råöfo-protokollens sekretess och ovillkorligt frigifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
