Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet - Rågtullens konsekvenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
ADOLF HEDIftf
26:e i Matthei evangelium) låter oss förmoda, att Jesus
själf åtminstone drack af vinet, som ju likväl var hans
blod. De sedvanliga braken vid judarnas påskmåltid, så
vidt vi känna dem, låta oss antaga, att Jesus äfven åt af
brödet. Hellre än att antaga, att Jesus sålunda åt af sin
egen lekamen och drack af sitt eget blod, eller att
lärjungarna för medelst en anticipation åto en lekamen och
drucko ett blod, hvilka såsom nattvardselementer ännu
icke funnos, eller att de åto dens lekamen och drucko
dens blod, som själf satt lifslefvande framför dem och
själf utdelade både lekamen och blodet, anse vi likligare,
att Jesus om det bröd, som icke var hans lekamen, och
om det vin, som icke var hans blod, likväl sade: detta är
min lekamen, detta är mitt blod.–-Vår erfarenhet
har ingifvit oss den förmodan, att få, om någon, bland
vår kyrkas bekännare anställa nog allvarliga betraktelser
öfver detta öfvernaturliga ätande af det Jesu från Nazaret
kött, som korsfästes år 33 eller så omkring (ty man är
icke säker ens på Jesu födelse- eller dödsår), och
drickandet af det hans blod, som vid samma tillfälle flöt för en
romersk soldats lanssting.»
Justitiedepartementet åsåg med lugn detta angrepp
på en af den rena lärans kärnsatser. Lika stillsamt
förhöll det sig år 1874, när det i en då utkommen, med
stort bifall mottagen skrift läste en svensk biskops
omdöme om kyrkans försoningslära, att den »är i sig själf
en slagtaridé, hädisk både mot Gud och förnuft» (Esaias
Tegnérs efterlämnade skrifter, ny följd, 3:e häftet, sid. 8).
Mellan dessa data faller utgifvandet af professor
Boströms skrift om helvetesläran, som utan försköning
ned-ref en af den rena lärans allra dyrbaraste satser.
Augs-burgiska bekännelsen inskärper med stor nitälskan, att
»helvetet och eviga straff», att »evig pina och eviga kval»
äro syndarens lön. Den är utmärkt logisk, denna lära,
som talar om eviga straff för timliga förbrytelser. Den
innehåller också en utmärkt bild af den gudomliga kärlek,
som under Guds eviga vrede »fördömer» alla, hvilka ej
»genom dopet» befriats från »den menfödda sjukdomen
arfsynden». Med ett ord, det är en äkta kyrkolära, ett
riktigt »gångjärn», i sitt slag så godt som rågtullen i sitt.
Men denna lära fick filosofen Boström för mer än tjugu
år sedan anfalla, förkasta, förhåna, utan att därför antastas
af kungliga justitiedepartementet.
Det var således ej utan skäl man antog att § 3 mom.
2 i tryckfrihetslagen vore att betrakta såsom en död bok-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
