Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet - Församlingsrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSAMLINGSRÄTTEN
495
Detta är emellertid hvad som skett genom ordnings
-stadgan för rikets städer af år 1868. Vederbörande borde,
när denna författning skrefs, hafva besinnat att de voro
i beråd att ingripa på ett område, där riksdagens
legislativa medverkan tydligen erfordrades. En äfven icke mycket
utbildad känslighet för konstitutionella grundsatser borde
hafva sagt dem det. Och i brist på en sådan varnande
röst från deras politiska rättsmedvetande borde de hafva
tillräckligt erinrats därom vid en blick på strafflagens 10:e
kapitel, som otvetydigt visar, att ifrågavaranda
rättsområde hör under riksdagens lagstiftningsmakt. Men den
begreppsförvirring, som k. m:ts »ekonomiska»
lagstiftningsmakt alstrat, denna begreppsförvirring, som gjort att man
fått fora en långvarig kamp för att åt riksdagen förvärfva
delaktighet i försvarslöshetslagstiftningen, denna
begreppsförvirring, som gör att k. m:t ännu i dag tilltror sig att,
med undanskjutande af den allena behöriga domaremakten,
i administrativ väg ingripa i tvister om donationer, denna
begreppsförvirring är upphofvet till § IB i ordningsstadgan
och de genom k. kungörelsen af den 10 december 1886
tillkomna ytterligare inskränkningarna.
Det icke minst anmärkningsvärda i k. m:ts själftagna
makt att, under förevändning af sin rätt att förordna om
»rikets allmänna hushållning», reglera, inskränka,
tillintetgöra svenska medborgares församlingsrätt, är den
vidunderligheten att den icke utöfvas blott af k. m:t, under
det svaga konstitutionella ansvar för hans rådgifvare, som
grundlagen medgifver, utan äfven af konungens
befallningshafvande, undantagsvis också (ordningsstadgans §§
20, 21) af magistraterna. Den representativa
kommunalmyndighetens medverkan i förra fallet är visserligen
föreskrifver men inskränkt till blott en rådgifvande stämma.
En lagstiftningsbefogenhet, som enligt sakens egen natur
tillhör riksdagen och k. m:t, är sålunda öfverlåten åt
tjugufem k. befallningshafvande! Det är ett prydligt exempel
uppå, huru en kunglig förordning kan öppna väg för en
oreda, som har på samma gång undantagslagarnas och
anarkiens kännemärken. *
Hvad en k. befallningshafvande under sådana
förhållanden kan hitta på, därom har man i
öfverståthållare-ämbetets af stadsfullmäktige otillräckligt kalfatrade förslag
angående »säkerhetsåtgärder för offentliga samlingslokaler
i hufvudstaden» ett vittnesbörd, som det är nog att, utan
någon kritik, påminna om. Där lästes t. ex. en paragraf
af följande otroliga lydelse:
»Inom samlingslokal skola under pågående tillställning
platser till det antal och på de stållen, öfverståthållareämbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
