Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NORSKA RIKSRÄTTSSTRIDEN
523
löst en i femtio år debatterad fråga i enlighet med en
allmän konstitutionell sed, som öfverallt annanstädes
anses äfven utgöra ett politiskt axiom, af styrkte norska
regeringen i ett vidlyftigt betänkande sanktion å stortingets
beslut. Endast en ledamot af regeringen i Kristiania
tillstyrkte bifall, nämligen den namnkunnige
vetenskapsmannen, statsrådet Broch, hvilken ock samtidigt anmälde sin
afskedsansökan, för den händelse att sanktion skulle
vägras. När saken föredrogs inför konungen den 7 maj 1872,
tillstyrkte äfven statsrådet Irgens sanktion. Men konungen
resolverade, att norska regeringens afstyrkande betänkande
»bif allés».
Det är detta betänkande, om hvilket vi sagt och
vidhålla, att maken till politiskt dokument icke kan uppletas
i det konstitutionella statsskickets historia. Den norska
regeringen förklarade nämligen, att hon icke fann nödigt att
inlåta sig på en pröfning af de för reformen och mot reformen
anförda skälen, i ty att hon, såsom hennes egna ord lyda,
»genom betraktelser, som lämna kufvudfrägan obesvarad,
kommit till det resultat, att stortingsbeslutet ej borde
stadfästas». Och dessa betraktelser, som lämnade
hufvudfrågan obesvarad, hvad innehöllo de, hvad gingo de ut på?
De bestodo uti allehanda funderingar därom, huruvida man
ej, därest statsråden finge tillträde till stortinget, borde
genom en stor mängd andra förändringar i grundlagen omskapa
den nära nog intill oigenkännlighet. Månne ej konungen
borde få rätt att upplösa stortinget, månne ej statsråden
borde blifva valbara till stortinget, och månne ej förbudet
för stortingsmän att vid extraordinära tillfällen taga plats
i statsrådet (§ 12) borde upphäfvas? Månne ej stadgandet,
att konungens stadsfästelse eller afslag å stortingets
beslut skall meddelas innan stortinget hemförlofvas, borde
upphäfvas? Månne ej något längre tid än 2 månader för
stortingssessionerna borde bestämmas, och månne ej ett
fixt, af sessionernas längd oberoende stortingsmanna-arvode
borde bestämmas? Månne ej ett fullständigt
tvåkammar-system borde införas? Månne ej dessutom åtskilliga
ändringar i centralstyrelsen borde införas till lättnad i
statsrådens arbete, och månne ej pensioner för afgående
statsråd borde lagstadgas? Ja, månne ej alla dessa ändringar
vore endast de, som »närmast» borde påtänkas, och månne
man ej kunde hitta på ännu ett helt eller halft dussin
eller tjog reformer, som också borde på samma gång
vidtagas? Detta är innehållet af norska regeringens utlåtande.
Utgjorde nu denna ändlösa följd af frågor på samma
gång ett program af bestämda fordringar och villkor för
statsrådens tillträde till stortinget? Nej bevars, långt
därifrån. Regeringen röjde så tydligt gärna ske kan, att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
