Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526
ADOLF HEDIftf
grad regeringens betänkande om afslag å
grudlagsre-formen föranledde en af stortinget den 15 maj 1872
besluten adress till k. in:t, den s. k. misstroendeadressen.
Stortinget redogör här för de grunder, på hvilka dess
beslut var byggdt. Hvad stortinget afsåg var, såsom
orden lyda:
»att lämna regeringens medlemmar tillfälle att
munt-ligen försvara sina förslag och åsikter och därigenom
befordra sakernas grundliga och allsidiga behandling;
att påskynda förhandlingarnas gång genom den
användning af det muntliga ordet, i stället för skriftligt
meningsutbyte, som häraf skulle följa;
att främja den ömsesidiga och för det allmänna bästa
önskliga tillit, som af en sådan öppen och närmare
förbindelse kunde väntas;
att förebygga möjliga konflikter mellan statsmakterna,
i det statsråden omedelbart skulle kunna meddela
upplysningar och beriktiga felaktiga eller bristfälliga meningar
om regeringens åtgärder.»
Stortinget påpekade vidare, att den antagna
grundlagsförändringen hade ett så afgjordt stöd i andra
statsförfattningar och andra folks erfarenhet, att Norges statsförfattning
i detta afseende kan anses för ensamstående. Det hade
trott sig lösa en fråga, som afhandlats under mer än en
mansålder; det hade med förtröstan väntat kunglig
sanktion. Att den vägrats, hade öfverraskat stortinget, som
»med bekymmer motsåg de olyckliga följderna däraf». Då
regeringen afvisat det medel till godt förstånd och
öfverenskommelse, som stortinget erbjudit, måste häraf
framkallas ett förhållande mellan statsmakterna, som förvärrade
olägenheterna af de bestående formerna för det politiska
arbetet. Utsikten, att frågan möjligen åter upptoges
genom regeringens initiativ, var icke lugnande, ty minst 5
år måste gå om, innan den af regeringen antydda
reformplanen kunde genomföras, hvilken ju för öfrigt var af den
beskaffenhet, att den möjligen skulle resa nya hinder mot
enighet. Då statslifvets behof mer än någonsin fordrade
samverkan mellan konungens rådgifvare och folkets
representanter, hade därför stortinget ansett för sin plikt
att uttala, att »stortinget icke hos h. m:ts råd finner det
erkännande af stortingets författningsenliga ställning och
icke det tillmötesgående mot dess bemödanden att
åstadkomma verksamt och lifligt samarbete mellan
statsmyndigheterna, som allena kunde sätta en regering i stånd
att vårda konungens och folkets behof och betrygga
samfundets trefnad och framåtgående».
Denna adress, allvarlig till sitt innehåll, värdig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
