Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
ADOLF HEDIftf
Stortinget, som 1877 afslog den här ofvan omtalade
k. propositionen af 1874, förnyade sistnämnda år med 74
röster mot 35 sitt heslut af år 1872, endast med en af
ståthållareämbetets afskaffande och inrättandet af ett nytt
statsministerämbete 1873 föranledd redaktionsändring. Och
detta beslut upprepades år 1877 med 82 röster mot 29
samt antogs åter för tredje gången den 17 mars 1880
med 90 röster mot 23.
Förslag om statsrådens tillträde till stortinget,
behandladt vid nästan alla storting under 60 år, hade nu
fem gånger antagits med mer än den kvalificerade
majoritet af 2/3, som för grundlagsändringar fordras (1851,
1872, 1874, 1877 och 1880). Och af dessa fem gånger
fattade beslut uppfyllde de tre sista de i grundlagens
79:e § stadgade villkor för att ett stortingsbeslut skall
varda lag, äfven om ej sanktion meddelas.
Det yttersta ögonblicket för ett återtåg med
någorlunda räddad krigsära var nu kommet. Men
dåraktighetens krönikeböcker skulle naturligtvis fullbordas, och den
begärda sanktionen vägrades. Då fattade stortinget den 9
juni 1880 en resolution af innehåll, att det flere gånger
upprepade beslutet om statsrådens tillträde till stortinget
är gällande grundlag för konungariket Norge, samt anmodade
regeringen att i vederbörlig ordning kungöra detsamma,
hvilket genom k. resolution afslogs under förklarande att
stortingets beslut icke vore grundlag, enär det ej blifvit
stadfäst.
Den till ytterlighet drifna motståndspolitiken hade
sålunda fört sakernas utveckling därhän, att stortinget
formligen underkänt den omtvistade läran om konungens
s. k. absoluta veto vid grundlagsändringar och förklarat,
att äfven i ty fall vetot blott är suspensivt. Vi säga med
afsikt: läran om ett absolut veto, ty det är intet annat än
en lära, en doktrin, en teori, att detta veto skall finnas i
norska grundlagen, där ingen människa kan utpeka en
paragraf, i hvilken det finnes stadgadt. Denna lära hade
ännu aldrig blifvit satt på något praktiskt prof. Den
kunde alltför gärna hafva fått fortlefva ännu i långa tider
såsom ett af »royauténs imposanta emblem», om 1880 års
stortings beslut blifvit sanktioneradt. Men »den utöfvande
makten» fann för godt att erbjuda stortinget ett tillfälle
att skingra denna nimbus, att sönderrifva dekorationen
och göra slut på ögonfägnaden.
Den störste bland siare och skalder har sagt:
Tillfället, ej begagnadt, när det kom,
gör, likt kometerna, så lång en bana,
att först för våra barnbarns barn det vänder om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
