- Project Runeberg -  Adolf Hedin : tal och skrifter /
532

(1904) [MARC] Author: Adolf Hedin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

532 ADOLF HEDIftf

Denna slutanmärkning är ett gyllene ord. Man har
från högersidan blåst upp vetofrågan till en storlek och
en storhet, som hon alis icke äger. Man har ej gifvit
sig ro att öfverväga, hvad ett s. k. absolut veto i en
verkligt konstitutionell stat med en representation, som är
ett sant nttryck af folkviljan, egentligen betyder, utan
man har skrämt upp sig själf genom larmet af allmänna
satser och traditionella fraser, som ej uthärda någon
granskning.

För nittio år sedan spelade vetofrågan en roll på en
större skådeplats än Norges storting, nämligen i
Frankrikes konstituerande församling, då denna sysselsatte sig
med utarbetandet af 1791 års författning. Där fanns väl
en och annan, t. ex, den ytterlige högermannen abbé
Maury, som i ett absolut veto tänkte sig ett ointagligt
slutvärn mot folkets önskningar. Men de äro lätt räknade,
som följde honom. Äfven Mirabeau, som talade för vetot
såsom en frihetsgaranti, emedan tyranni kan öfvas lika
väl af en folkförsamling som af ett läger eller ett hof,
äfven han ådagalade tydligt och kraftigt att vetot i själfva
verket är blott suspensivt. Men — menar han — om det
så är de facto} så följer ej däraf, att det bör så vara äfven
de jurey ty det är fördelaktigt, att konungen gifvit sitt
samtycke och att han icke synes vara nödgad, icke synes vara
ett passivt verktyg. Mounier, hvilken betraktade det
suspen-siva veto, såsom en löjlighet, yttrar dock, att »i realiteten
är vetot alltid suspensivt, såvida det ej användes att
försvara ett konstitutionellt prerogativ, i hvilket fall det är
och bör vara absolut». Garat d. y. åter anmärkte, att, »när
en mekaniker vill gifva sin maskin en regelbunden rörelse,
han placerar regulatorn inom själfva maskineriet»; ty att
anbringa denna regulator utanför (det vill här säga i
konungens hand), det är icke att moderera mekanismens rörelser,
det är att framkalla en fruktansvärd strid. Äfven en Sieyes
kom ifrån sin lära om »makternas delning» med oböjlig
följdriktighet till förnekandet af allt veto. Församlingens
flertal valde en medelväg, som i sig nödtorfteligen förenade
två något olika riktningar. Medan en Lally-Tollendal, Malouet
m. fl. fordrade ett absolut veto, som dock i verkligheten
ej skulle användas annat än emot usurperande angrepp,
önskade andra, som Barnave, Alex. Lameth, la jRochefoucauld,
ett blott suspensivt veto och, vid uppkommande konflikt,
nationens skiljedom genom nya val. Eesultatet blef, som
bekant, suspensivt veto: när de två legislaturer, som följa
efter den, hvilken framlagt ett beslut till sanktion,
förnyat detsamma oförändradt, »anses konungen hafva
meddelat sin stadfästelse».

En politisk fråga, som redan för så lång tid tillbaka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:57:50 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adhedin/0542.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free