Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NORSKA RIKSRÄTTSSTRIDEN
537
hade med kraft oeh talang bekämpat de mer och mer sig
utvecklande frihetstankarna hos folket; han hyllade i själfva
verket absolutismen. När dennas roll var utspelad och
Danmark 1849 fick sin juni-grundlag, då hade Örsted
protesterat.
Denne man har för fyrtio år sedan yttrat sig om
beskaffenheten af det veto vid grundlagsändringar, som
enligt Norges grundlag tillkommer Norges konung. Det går
näppeligen rätt väl för sig att antaga, att Örsteds
tolkning af denna punkt i Norges grundlag dikterades af
»republikanska» sympatier eller att han gick tidiga
ärenden åt den nuvarande stortings-majoritetens s. k.
»partiintresse». Men icke förty fann han i Norges grundlag
blott ett suspensivt veto, och hans vetenskapliga samvete
tillät honom ej att säga annat, än hvad hans öfvade
juridiska ögon där uppdagat. Norrmannen Munch-Ræder
utgaf 1841 i Köpenhamn ett arbete om »Den norske
stats-forfatnings historie og væsen», hvilket Örsted gjorde till
föremål för en mycket utförlig granskning. Här erkänner
Örsted uttryckligen, att ett absolut veto vid
grundlagsändringar icke finnes i norska grundlagen. »Det har,» säger
han, »ingen hemul i grundlagens ord och skulle måhända
icke heller låta sig förenas med dess anda.»
Örsted var nu hvarken den förste eller den siste, som
före de senaste tio årens Sturm und Dräng, bekände denna
mening. Den uttalades redan året efter grundlagens
stiftande af Henrik Nicolai Steenbuch, den förste läraren i
offentlig rätt vid Norges unga universitet. Den uttalades
1833 af dåvarande lektorn vid universitetet, slutligen
statsministern F. Stäng. Den uttalades sistnämnda år af
den bekante författaren, »Tidsnornernes» skald, Henrik
Herman Foss, medlem af den första unionskommittén,
statsråd 1845—1848. Dessa namn äro blott några bland
de många, som kunde anföras. Författaren af den nyss
nämnda skrift, som Örsted kritiserade, hade yttrat, att
konungen icke allenast icke ägde ett absolut, utan icke
ens ett suspensivt veto vid grundlagsändringar. Denna
åsikt var redan förut uttalad. Och den har kommit igen
senare. Särskildt har den blifvit med mycken styrka
utvecklad i den förklaring öfver grundlagen, som 1845
utgafs af prokuratorn Gaarder, och i det svar hvarmed han
bemötte en motskrift af den bekante Dunker. Enligt
Gaarders uppfattning kan man från »allmänna statsrättsliga
grundsatser» icke komma till något resultat i afseende på
konungens sanktionsrätt vid grundlagsändringar, utom
så till vida, att »han lika litet med hänsyn till dessa har
något absolut veto, som ett sådant eljest är honom genom
författningen medgifvet». »Därför,» fortsätter han, »måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
