- Project Runeberg -  Adolf Hedin : tal och skrifter /
540

(1904) [MARC] Author: Adolf Hedin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

540

ADOLF HEDIftf

satser. Härur har man, som bekant, velat utveckla den
läran, att grundlagen också erkänner en sådan rätt, och
denna lära har till en tid gjort lycka. Men numera är
den läran oåterkalleligen jordad, och man åberopar nu ej
längre en dylik praktik, såsom skulle den få omintetgöra
en af grundlagen åt representationen tillförsäkrad
myndighet — svenska folkets rätt att sig själf beskatta.

Därför, i fall man kan ådagalägga, att Norges
storting tillförene »erkänt» konungens absoluta veto vid
grundlagsändringar, så har detta en mycket ringa
betydelse. Ett sådant erkännande är icke någon bindande
grundlagstolkning. Ett storting kan ej på detta sätt, utan
endast genom grundlagsändring, inskränka ett följande
stortings grundlagsenliga rättigheter. Men hur förhåller
det sig med detta »erkännande» från föregående stortings
sida af konungens veto vid grundlagsändringar? Det är
frågan.

Så vidt vi kunna skönja, hafva flera storting indirekt
erkänt, att konungen icke helt och hållet saknar veto vid
grundlagsändringar, d. v. s. att han äger ett suspensivt
veto. Ty stortinget har vid flera tillfällen fogat sig uti
vägran af sanktion å beslut om grundlagsändringar.
Däremot har stortinget före år 1880 aldrig för tredje gången,
och under iakttagande af de öfriga förutsättningarna i §
79, framlagt ett grundlagsbeslut till sanktion och således
icke heller före år 1880 varit i tillfälle att gifva till känna,
hur det i sådant fall ansåg saken. Men när denna kasus
år 1880 för första gången inträffade, då följde ock genast
resolutionen af den 9 juni, som i alla händelser förnekar
tillvaron af ett absolut, måhända till och med af hvarje
slags veto vid grundlagsändringar.

Men, säger man, det gifves andra vittnesbörd, att
stortinget tillförene erkänt det absoluta veto. I
främsta rummet åberopas 1824 års stortings adress till konung
Karl Johan. Då man synes böjd att tillägga nämnda
stortings yttrande om det absoluta veto en vikt som det
i våra ögon långt ifrån har, skola vi något skärskåda de
omständigheter, under hvilka det framkom. Tills vidare
erinra vi endast, att stortinget år 1824 icke yttrade, att
det absoluta vetot står skrifvet i grundlagen, utan hjälpte
sig fram med en hänvisning till den där famösa »sakens
natur», som är den tommaste bland tomma fraser.

X.

Konung Karl Johan, som gärna kallade sig »stiftare
af det norska folkets frihet», började strax efter sin
tronbestigning ett ihärdigt krig mot Norges grundlag. Detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:57:50 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adhedin/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free