Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548
ADOLF HEDIftf
eller excellensen Selmer med Guizot eller excellensen
Kie-rulf med hertig de Broglie. En betydelsefull olikhet faller
genast i Ögonen. De franska ministrarna skydde ej de
parlamentariska fältslagen. Och de hade sitt mod, sin
talang, sin vältalighet att tacka därför, att de så länge
kunde upprätthålla sin ställning och sitt politiska system.
Ehuru en mycket illiberal och trång vallag ställde
bourgeois-egennyttan till deras förfogande vid rösturnan, sviktade
dock ofta deras majoritet. Och endast genom att dagligen
träda oppositionen under ögonen kunde de kvarhålla sina
anhängare undar den s. k. »motstånds-politikens» fanor.
Det gick länge, men det är skillnad på länge och
alltid. I november 1847 skref prinsen af Joinville, som
då kommenderade en eskader i de italienska farvattnen,
i ett bref till sin broder hertigen af Nemours: »Man för
oss till en revolution. Konungen hör ej mera något råd;
hans vilja måste segra i allt. Denna abnorma belägenhet
har omintetgjort den konstitutionella fiktionen* och
exponerat konungen i alla frågor.»
Några månader blott, och spådomen var uppfylld.
Doktrinärerna hade skaffat bekräftelse åt Geijers ord om
»det släkte, som mognar revolutioner och sedan förvånas
öfver dem».
XIII.
En frejdad svensk häfdatecknare och statsman har
en gång sagt, det var för tjugufem år sedan:
»På denna förenings grundval hvilar vår framtid. Det
är en öfvertygelse, som, hvilka rörelser än må spela på
ytan, slår allt djupare rot i alla tänkande svenskars bröst.»
Väl uppstod blott några år senare det oväder, som
vardt omtaladt äfven därute i den stora världen under
namn af »den norska frågan». Men också dess historia
skulle blott bekräfta, att till och med då rörelsen i Sverige
blott »spelade på ytan». När den nuvarande
unionsre-genten H. m:t konung Oscar II den 5 juni 1873 i norskt
statsråd sanktionerade stortingets beslut om den
ändring i paragraferna 12 m. fl. af norska grundlagen, att
ståthållareposten skulle afskaffas och ett nytt
statsministerämbete inrättas, då hade man på den sida, som ställt till
oväsendet, antingen glömt sin uppbrusning, eller ock
önskade man att den åtminstone måtte vara glömd af
andra, emedan man för sig själf erkände att man haft
orätt.
Och sedan dess hafva ej heller några »rörelser på
* D. v. s. konungens oansvarighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
