Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I UNIONSFRÅGAN.
553
till Sverige en befogenhet, som utgör en väsentlig del af
dess suveränitet, af dess »alldeles samma värdighet och
rättigheter som andra suveräna stater», och i hvilket
dokument denna afhändelse finnes beseglad. I riksakten,
hvilken innehåller villkoren, således enligt »det allmännna
språkbruket» alla villkor för föreningen, har det som
bekant icke skett. Det har ej heller skett genom något
annat aftal, lika litet som genom Norges grundlag. Faktiskt
har Norges storting, faktiskt ha Norges konungs
rådgifvare varit, till en början fullständigt, utestängda från
andel i eller inflytelse på unionens yttre politiks
handhafvande. Men detta faktiska förhållande eller, med frih.
de Geers ord, »missförhållande», har icke någon
folkrättslig grund i förhållande till Sverige eller någon annan
stat, är således ej heller till sin statsrättsliga karaktär
beroende af någon annan än Norges statsmakter. Detta
blott faktiska missförhållande är ett tolereradt tillstånd.
Statsministern Emil Stäng yttrade i stortinget den 21
februari 1891, att detta tillstånd icke kan betecknas
såsom »ett kontraktmässigt tillstånd i förhållande till Sverige»,
icke såsom »en åt Sverige förvärfvad rätt». Och den 19
juni samma år inskärpte han ånyo, att hvarken Norges
grundlag innehåller något, »som utesluter oss från att
ha egen utrikesminister», ej heller Norge »traktatmässigt
gått in på» det faktiskt bestående tillståndet.
Sådan är unionens »historiska grund» mellan hvilken
och den »allmängiltiga rättsgrunden» frih. de Geer i sina
Minnen (2 : 2 74) antyder tillvaron af en skillnad, som i
verkligheten alis icke finnes till. Motsatsen finnes blott
mellan, å ena sidan, ett faktiskt bestående missförhållande
och, à andra sidan, dels den allmängiltiga rättsgrundsatsen
(Norges suveränitet som själfständig stat med allt hvad
däraf följer), dels den historiska grunden (det faktum,
att Norge hvarken vid unionens stiftande eller sedermera
på något bindande sätt afhändt sig sin rätt), hvilka två
grunder befinna sig i full öfverensstämmelse med
hvarandra. Hvad efter unionens stiftande skett, för att i
någon mån mildra det faktiska missförhållande, som står
i strid med så väl den historiska grunden som den
allmänna rättsgrunden, är därför icke heller några
»medgifvanden» från Sveriges sida, innebärande någon eftergift
af Sveriges rätt, utan blott några tyvärr mycket
obetydliga rättelser utan inverkan på föreningsvillkoren.
Hur skall man nu förklara det missförstånd, som
låter frih. de Geer påstå, dock utan att därför kunna
angifva något bevis, att »vid föreningens ingående Sverige
blef bibehållet vid full rådighet öfver den yttre politiken,
utan att Norge fick någon laglig rättighet att göra sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
