Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
ADOLF HEDIftf
Den belgiska grundlagen nämner icke ens, utan blott
förutsätter som en själff allen sak, att konungen bestämmer
sina ministrars antal och regeringsärendenas fördelning å
flere eller färre departement. Den mäler ingenting om
utrikesminister, utrikesdepartement, sändebud, konsuler.
Man kan diskutera den större eller mindre
lämpligheten från konstitutionell synpunkt af de olika principer,
som i detta hänseende följts å ena sidan i den svenska,
å andra sidan i den belgiska grundlagen och i den danska.
Men från folkrättslig synpunkt är skillnaden likgiltig, för
frågan om Danmarks och Belgiens statssuveränitet, med
hvad allt detta begrepp innebär, är olikheten absolut
betydelselös. I Ryssland är tsarens envåldsmakt i
utöfningen af det ryska rikets suveränitet icke i någon
mån eller i något afseende bunden eller begränsad genom
någon grundlag: skulle däraf till äfventyrs följa någon
inskränkning i ryska statens rätt i förhållande till andra
stater?
Från den danska grundlagens § 13, som öfverlämnat
åt konungen att bestämma sina ministrars antal och
göro-målens fördelning mellan dem, afviker norska grundlagens
§ 12 däruti, att den föreskrifver ett minimiantal
ministrar (9), men öfverensstämmer med den förra i
stadgandet, att »konungen fördelar göromålen mellan
statsrådets medlemmar såsom han finner tjänligt». Norska
grundlagen bestämmer således icke, i likhet med den
svenska, regeringsdepartementens antal och benämning.
Och i detta hänseende förekommer ingen skillnad mellan
den å urtima stortinget med hänsyn till föreningen med
Sverige reviderade grundlagens § 12 och grundlagens
ursprungliga lydelses § 28, hvilken lika litet föreskref
någonting om regeringsdepartementens antal, benämning och
verkningskrets. Bestämmelsen är enahanda i grundlagen,
sådan denna antogs i riksförsamlingen å Eidsvold den 17
maj och sådan denna blef närmare bestämd å urtima
stortinget, nämligen att konungen mellan statsrådets
medlemmar »fördelar göromålen så som han anser för
tjänligt». Att norska grundlagen i sin oförändrade lydelse
lika litet som längre fram i tiden den belgiska och den
danska någonting föreskref om en utrikesminister, lär väl
ingen vilja uttyda därhän, att Norge, på samma gång det
förklarade sig utgöra en suverän stat, genom sin
grundlag afsade sig just hvad suveräniteten innebär, rätten att
hafva och handhafva utrikes politik, internationella
förbindelser på jämlik fot med andra stater. Och då lär ej
heller en sådan afsägelse hafva kunnat ske genom
grundlagens i vissa andra delar reviderade, men i det
ifrågavarande hänseendet oförändrade lydelse. Man säger visser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
