Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I UNIONSFRÅGAN.
559
till riksakten, innefattande en unioneli tryckfrihetslag, torde
å andra sidan ej kunna anföras som bevis å Norges
ogenhet i »underhandlingar om unionsförhållandena». Frih.
De Geer torde ej heller såsom ett sådant bevis betrakta
det mottagande, som det betydelselösa och dödfödda
förslaget af 1891 om den ministeriella konseljen med dess
motivering rönte i Norge. Och hvad angår
mellanriks-lagarna om handel m. m., så ha de icke med
unionsförhållandena att skaffa, utan äro aftal af samma natur som
traktater med främmande makter.
Om man låter detta vara detta, så torde Sveriges
omförmälda tillmötesgående i de unionella
angelägenheterna hvarken te sig såsom någon ljuspunkt i det
förflutna eller såsom någon ledstjärna för framtiden.
II.
Den nuvarande osämjan rikena emellan — säger frih.
De Geer — »har sin grund hufvudsakligen i Norges
anspråk att få styra och ställa med utrikes- och
konsulatärendena, som det behagar».
För tillfället lämnande därhän grunden för både
nuvarande och förutvarande osämja, anmärka vi att frih.
De Geers utsago strider emot det faktiska och
oomtviste-liga sakförhållande, som ju icke kan vara för honom
obekant, att Norge aldrig framställt något anspråk att få
efter behag styra och ställa med utrikes (de diplomatiska)
ärendena. Norge har hvarken direkt eller indirekt (genom
afslag å ett s. k. svenskt anbud som aldrig ägt rum) gifvit
ett sådant anspråk tillkänna. Norge kan ju i detta
sammanhang, och så vida man vill tala ett distinkt och
korrekt språk, icke betyda något annat än Norges
statsmakter, dess storting och konung, eller åtminstone
stortinget. Hvad enskilda norske män, pressorgan, politiska
partier, om än så inflytelserika, ha önskat eller yrkat,
utgör icke Norges uttalade önskan och fordran.
Däremot har i konsulat-frågan Norges storting tagit i
anspråk rättighet för Norge att upprätta eget, särskildt
konsulatväsen, och förklarat att det principiella beslutet
därom beror uteslutande af norsk statsmyndighet.
Äfven om skillnaden mellan hvad Norge verkligen
yrkat och hvad frih. De Geer påstår att det gjort anspråk
på icke vore så väsentlig — man kunde väl säga
himmelsvid — åtminstone i deras ögon, som anse särskilda konsulat,
men icke särskild svensk och särskild norsk förvaltning
af de gemensamma utrikespolitiska intressena, låta sig
mycket väl förenas med unionens framtida bestånd, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
