Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566
ADOLF HEDIftf
Ni säger: vi skola förskansa oss vid status quo, vi
skola förhålla oss helt passiva. Men har ni ock öfvervägt
hvad detta verkligen innebär och hur det skulle gå till?
Det kan endast ske därigenom, att vid fråga om sanktion
eller icke sanktion af stortingsbeslut, äfven i sådana
ärenden som enligt den enhälliga meningen i Norge bero
uteslutande af norsk statsmyndighet, Norges konung låter sig
af svenska rådgifvare, af svenska synpunkter, anspråk,
verkliga eller förmenta svenska intressen, under hvilka svenska
partiintressen blott allt för ofta förklädas — låter sig
förförmås att oupphörligt motsätta sig norska folkets önskningar
och dess representations beslut. Om icke starrblindheten
vore ett privilegium för så mycket smått folk, som tror
sig i och med statsrådsuniformen komma i besittning af
statsmannaegenskaper, skulle de styrande här i landet
för länge sedan ha sett detta, som ju ligger midt för
ögonen, och insett hvad däraf måste följa. För 60 till
70 år sedan yttrade E. G. Geijer (anförande till
konstitutionsutskottets protokoll den 29 maj 1829):
»Norge, efter ett trehundraårigt afbrott i sin själfständighet och
sin nationalhistoria måste vid fastställandet af sin konstitution först
ämnad för en regering med en dansk prins och förmodad tronföljare
i spetsen, sedan med några modifikationer antagen af den store svenske
konung, som grundade föreningen med Sverige, söka i sin
representation , hvars elementer det tog sådana de förefunnos, själfva borgen
för sin själfständighet, då ifrån början föga sannolikhet sågs, att en
inhemsk chef för regeringen någonsin skulle komma att finnas.
Därför gaf Norge sin representation så stora rättigheter, allt för stora
under hvarje annat förhållande.»
I dessa ord ligger en varning, som man i Sverige
underlåtit att ge akt på, för att slutligen och numera i
allt jämt stegrad grad trotsa den. Vill man omöjliggöra
konungadömet såsom unionsband, då bör man underhålla
och gifva styrka åt den föreställningen, att Norges
statschef icke är en »inhemsk» man, att han är en utländsk
man, som i Norge regerar efter svenske mäns råd.
När ultra-aristokrater, sådana som C. H. Anckarsvärd
och Knut Bonde, ville tillfredsställa personlig hämndlystnad
mot konungahuset, räknade de ut, att en mellan Norges
storting och Norges konung uppkommen svårare
miss-stämning, den där genom tjänliga medel kunde vrängas
och blåsas upp till en konflikt mellan Sverge och Norge,
erbjöde tillfälle att på ett synnerligen kännbart sätt träffa
vederbörande — vid ändpunkten af en sådan konflikt hotade
ju unionens upplösning och förlusten af den ena, kanske
* Detta är ett misstag. Norge var icke mera os j älf ständigt än
Danmark, medan dessa riken voro förenade under en gemensam
konungamakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
