Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
ADOLF HEDIftf
till statschefens upphöjda plats en idiot eller en
sinnesrubbad, när en sådan person från tronföljdsordningen
hämtar denna »rätt», är ej mindre stötande för sundt
förnuft än, enligt Thomas Paines uttryck, »en ärftlig
matematiker» eller »en ärftlig poeta laureatus». Att vidare
en vuxen och klok människa af lagen frikallas från att
juridiskt svara för sina gärningar och så till vida, äfven
om fullt tillräknelig, jämnställes med barn och dårar, är
ej mindre revolterande för den moraliska känslan. När i
debatten om statsformen å den belgiska nationalkongressen
1830 en af de deputerade för Limburg, vicomte Ch. Vilain
XIV, yttrade, att »ärftligheten är det enda privilegium
jag vill bevara åt konungadömet, alla de andra böra det
fråntagas, och särskildt okränkbarheten, en lögn, införd i
alla konstitutioner och öfver allt trampad under fötterna»,
har han måhända, vid detta undantag till ärftlighetens
förmån, litat på den af Simonde de Sismondi sedermera
söndersmulade falska teorien att arfmonarkien bättre än
valmonarkien garanterar mot grannars intriger, partikabaler
och borgerliga oroligheter.
Huru öfverskyla den konstitutionella arfmonarkiens
brister annorlunda än genom en fullt ärlig tillämpning
af den namnkunniga regeln, att »konungen regerar, men
styr icke». Den som formade denna berömda lärosats
skref också i National, kort fore juli-revolutionen: »Vi
skola åtnöjas med att gå och söka våra politiska
föredömen och våra styrelsemönster hinsidan sundet, i
England. Men om man därtill tvingar oss, så skola vi gå
öfver oceanen, ända till Amerika.» På gamla dagar gjorde,
som vi veta, den store statsmannen denna färd.
Den konstitutionella monarkien kräfver af statschefen
en viss resignation att ej vilja synas vara mer än hans
funktioner rätteligen medgifva — en resignation,
hvilken i hans eget välförstådda intresse bör vara så
mycket lättare för en någorlunda ordinärt förståndig person,
som kungadömet ju i alla fall, enligt Oscar I:s ord till
general Lefrén, ostridigt »har sina agremanger». Af hans
rådgifvare kräfver det bland annat modet att göra sig
misshaglig genom motstånd mot lystnad att utöfva en
personlig makt. Detta är den sol kl ar a plikt, som de ännu
mera samvetslöst svika, om de i stället, för att bibehålla
vederbörandes nåd och sin egen plats, till och med göra
sig till godo en statschefs svaghet att vilja gälla för mer
än hans ställning tillåter honom att vara, om de begagna
sig af, att »den är ej svår att locka som gärna vill hoppa»,
för att skjuta honom framför sig och själfva krypa bakom,
där de borde skyddande ställa sig framför hans person.
Så handla endast de så kallade statsmän, om hvilka gäller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
