- Project Runeberg -  Adolf Hedin : tal och skrifter /
569

(1904) [MARC] Author: Adolf Hedin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I UNIONSFRÅGAN.

569

hvad von Sybel sagt om hannoverske utrikesministern
von Platen: »han var en statsman som räknade segheten
att förblifva minister och därför böjligheten åt alla sidor
till de högsta politiska dygderna». Så handla så kallade
statsmän, hos hvilka fåfängan ej lämnat något rum öfrigt
åt ärelystnaden, och hvilka föredraga en titel, som lätt står
till buds, framför ett namn, som för dem är omöjligt att
förvärfva.

Om framskjutandet i bräschen af regentens person
är vådligt i rent inre frågor, skulle det i unionella tvister
bli obotligen ödesdigert. Hur länge föreställer man sig
att kungadömet skulle tåla vid, att svensk partipolitik
anlitade Norges konung till verktyg för att omintetgöra
Norges stortings vilja genom beslut om sanktionsvägran,
»icke fattadt efter någon norsk mans råd» (statsminister
Stängs yttrande i stortinget den 5 juli 1892)? Om det är
illa att vilja göra konungen till partichef uti inre frågor,
så är det långt värre att råda och förmå honom att i sin
egenskap af norsk konung handla efter svenska
partihänsyn. Detta senare är ett upprepande af den politik,
som inom halftannat årtionde ledde till upplösning af den
förening mellan Holland och Belgien, hvilken de europeiska
makterna 1814—1815 stiftat, påbjudit och garanterat —
något som, trots frih. De Geers motsatta påstående, ej
är händelsen med den svensk-norska unionen. Och denna
politik är den som frih. De Geer, i grefve Lagerbjelkes
spår, omedvetet förordar. Ty den passivitet från svensk
sida, som de tillstyrka, är blott skenbart passiv. Om man
från svensk sida aldrig så mycket låtsar att en olöst,
unionell fråga icke finnes till, så hindrar det icke Norges
storting att handla, och då upphör den svenska
passiviteten strax att finnas till i verkligheten. Det är nämligen
icke så, som grefve Lagerbjelke sade, att »vi» blott
för-skansa oss vid status quo och förblifva där. Det kan gå
an för konungens svenska rådgifvare, för första
kammaren, för hela reaktionspartiet att söka spela den rollen.
Men för hvarje gång t. ex. beslutet om eget
konsulatväsende upprepas, blir det dock en af dessa »vi», nämligen
Sverges och Norges konung, som skall träda fram och, i
egenskap af Norges konung men på Sverges, det är på
det svenska reaktions- och öfverhöghetspartiets, vägnar
säga nej, intill dess beslutet enligt norska grundlagen
blifver lag utan sanktion. Hvilket skarpsinnigt, hvilket
välbetänkt, hvilket statsmannamässigt sätt att skydda Sverges
förmenta rätt, unionens bestånd, kungadömet och dynastien!
Olyckligtvis har ett råd att så förfara de bästa utsikter
att med förtroende omfattas af just dem, som gifva sig
ut för att vara konungadömets lojalaste tjänare, ty dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:57:50 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adhedin/0579.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free