Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570
ADOLF HEDIftf
visa sig allt mer och mer oförmögne att respektera den
konstitutionel^ monarkens ställning öfver partierna och
hans regeringsmakts utöfning endast genom ansvarige,
mer än till namnet ansvarige, rådgifvare — förutsättningen
för hans egen oansvarighet.
Ett sämre råd kan ingen ge Sveriges folk och
regering, än att inför vår största uppgift, unionens bevarande
på den enda, möjliga grunden — den fullständiga
rättsjämlikhetens — fortsätta denna de korslagda armarnas
politik, som med den sorgligaste förblindelse fullföljts i
80 år, tills därur framgått en kris, hvars olyckliga
utgång numera må hända ingen mänsklig visdom skall
kunna förebygga. Inför en långt mindre nära liggande
och oändligt mindre vidtutseende fara har frih. De Geer
en gång sagt: »det är möjligt att vi ännu icke kommit
nära gränsen af detta för sent, som dock mången gång
oväntadt genljudit öfver andra land; men jag kan ej inse
något skäl, hvarför närvarande ögonblick skulle vara för
tidigt».
IV.
Vi komma till den fjärde af frih. De Geer diskuterade
utvägen att, som han säger, »afklippa stridigheten» mellan
de båda rikena. Han anvisar denna utväg i följande ord:
»Ville Norge gå längre (än till indragning af anslagen för
gemensamma ändamål) och beträda revolutionens väg, så behöfdes troligen
endast en protest från Sveriges sida för att ingen sålunda utsedd
norsk ministeriell agent eller konsulattjänsteman skulle af någon makt
mottagas.»
Såsom vi förut beklagat, att frih. De Geer lämnat
med verkliga förhållandet icke öfverensstämmande
uppgifter, när han talat vare sig om Norges anspråk att få
efter behag råda öfver de diplomatiska ärendena eller om
uppgörelsevillkor, som skola ha blifvit af Sverige
»till-bjudna», så kunna vi ej heller annat än beklaga, att så
sväfvande uttryck som »beträda revolutionens väg»
användas såsom utgångspunkt för ett resonemang om
påkallande af främmande inblandning i våra angelägenheter,
utan att till sin verkliga mening närmare bestämmas. I
det sammanhangs ordalydelse, där detta tal om
beträdande af revolutionens väg förekommer, innebär det att
»Norge beträder revolutionens väg», om och när det
anställer särskilda konsuler. Därest Norges storting
finner för godt att, i stället för på budgetväg, genom lag
upprätta ett särskildt konsulatväsen, hvilket
grundlags-enligt går för sig äfven utan kunglig sanktion, när de i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
