Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592
ADOLF HEDIftf
kongressakten den 9 juni, som skulle föreställa Europas
nya folkrättsgrundlag. Men det holländska öfversitteriet
lyckades snart att göra föreningen så förhatlig för belgierna,
att de redan efter femton år bröto sig ut ur den. Inom
fyra månader var makternas bifall till skiljsmässan en
afgjord sak. Följande korta krönika är rik på varningar.
Den lilla tidsuppoffringen att ett ögonblick lyssna till
dem kunna väl äfven de underkasta sig, som tilltro sig
visdom nog att försmå dem.
Folkresningen börjar i Bruxelles den 25—26 augusti
1830. Efter gatustriderna därsammastädes den 23—26
september retirera de holländska trupperna den 27
september. Provisoriska regeringen proklamerar Belgiens
oberoende den 4 oktober. När prins Fredrik af
Nederländerna hade den godheten att erkänna Belgiens
själfständighet den 16 oktober, fick han till svar, att man alis
icke behöfde hans medgifvande. Antwerpen besköts från
citadellet och holländska eskadern med glödande kulor
och granater den 27 oktober. Belgiska nationalkongressen
beslöt den 17 november landets oafhängighet. Redan i
början af oktober hade konung Wilhelm påkallat makternas
väpnade intervention, som England ej var hågadt för,
ehuru föreningen i ali synnerhet var dess verk, och
Frankrike decideradt att ej tåla. I slutet af november kom
Polens resning lika väl till pass för belgierna som illa för
deras afskedade kung. Den 24 november voterade
nationalkongressen, trots hotande påtryckningar, med 161 röster
mot 8 »familjen Oranien-Nassaus uteslutande för
beständigt från ali myndighet i Belgien. Den 28 december
meddelade konseljpresidenten Lafitte från franska
deputeradekammarens tribun, att stormakterna i princip godkänt
och fastställt Belgiens skilsmässa från Holland och dess
själfständighet som särskild stat. Hans tal var en
dödsringning öfver den hädangångna heliga alliansen och dess
europeiska förmynderskapsexperiment. Denna allians, sade
han, »hade till ändamål att genom samfällda åtgärder
kväfva folkens frihet öfver allt där den sökte att bryta
sig fram. Den nya grundsats, som af Frankrike
proklamerats, har måst vara att låta friheten utveckla sig, hvar
helst den på ett naturligt sätt föddes till lif; denna
grundsats har gjort sig gällande i vår politik. Emellertid, att
uttala den var ännu ingenting, dess tillämpning var allt.
Nu har denna tillämpning börjat, och den visar på ett
glänsande sätt att icke-inblandningsprincipen ej var en
svaghetens förevändning, utan en vis regel, öppet och
oåterkalleligt antagen. De fem makterna ha erkänt och
gemensamt undertecknat Belgiens själfständighet. Denna
stora fråga om Belgien, af hvilken man kunde befara en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
