Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
600
ADOLF HEDIftf
nan tyngd i Europas balans än vid århundradets början.
Om en monarkisk liga bildats mot Frankrike, så är det
blott i" en af trippelalliansens stater som konungadömet
är allvarsamt hotadt *. Och mot denna liga står en
annan, Frankrikes och Rysslands. Kan någonting
tydligare visa, att Alexander I:s mystisk-politiska
interventionslära numera blott åt kortsyntheten erbjuder den
bedrägligaste tröst? I namn af legitimitetens försvar och
revolutionens bekämpande drages intet stormaktssvärd till
försvar för svenska öfverhöghetsanspråk eller en svensk
dynastis civillista. Nu som tillförene är det statsräsonen
som afgör. Dess målsmän ha alltid haft den gåfvan att
i hvarje sak se och hora och taga intryck blott af det,
som konvenerat dem. De likna Roms augurer, hvilka
mycket bra redde sig med olyckliga tecken och under —
de läto t. ex. bli att titta vidare, när ett auspicium
märktes bära åt skogen. Diplomaterna likna den förslagne
teologen Marcellus, hvilken färdades i en bärstol som var
väl tillsluten, när han själf var fast besluten att ej af
några bud från gudarna rubbas i sitt förehafvande. För
dem är det en ringa konst att placera en svensk protest i
papperkorgen.
Sedan någon tid ha vi varit vittne till ett typiskt
exempel på hvad det är som undantagslöst deciderar
stormakternas internationella politik, nämligen deras egna
intressen, ytterst realistiska intressen, och dessas
barometerkänsliga kombinationer. Detta åskådningsmaterial erbjuder
sedan några månader den armeniska frågan. Låt oss
precisera ett par hufvudsynpunkter för dess bedömande, så
skall detta enhetligt beslutande och handlande »Europa»,
som man föregycklar oss, framstå i sin overksamhets rätta
dager. Först må då erinras, att tillståndet i Armenien
under den turkiska styrelsen, man torde få säga det
permanenta tillståndet — ty det synes vara blott de allra
skräckfullaste konvulsionerna som komma till den
europeiska allmänhetens kännedom — kränker en bland
civiliserade nationer allmängiltig samvetets lag, att det faller
under samma ovillkorliga fördömelse som sjöröfveri och
* Må hända är detta for mycket sagdt, därför att vi ej säkert
veta, hur många och hvilka makter som biträdt trippelalliansen utom
— de tre. När numera afgångne österrikisk-ungerska utrikesministern
grefve Kålnoky den 17 september förlidet år till delegationerna gjorde
sitt märkvärdiga och ej mindre märkvärdigt förbisedda meddelande,
att Rumänien »associerat sig» med de tre stormakternas förbund,
begagnade han, utan tvifvel med full diplomatisk afsiktlighet, det
uttrycket, att Rumänien »var en af de första» som gjorde sig reda för
alliansens fredliga karaktär och »som beslöto att associera sig med
den» och söka sitt stöd hos Centraleuropas makter. De äro således
flera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
