Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I UNIONSFRÅGAN.
605
engelsmännen, återkallade sändebudet i London och
förklarade England krig, Sverige skulle af de höga
kontrahenterna behandlas som fiende, och Danmark skulle tvingas
att angripa Sverige; det var den hemliga allianstraktaten
mellan västerns och österns kejsare i Tilsit den 7 september
1807. Det andra innehöll, att som villkor för fred
England måste erkänna Finland som del af det ryska riket;
det var den hemliga allians konventionen i Erfurt den 12
oktober 1808. Dessa traktater hade lika mycken eller
lika liten rättsgrund som Sveriges traktater mot Danmark
några år senare. Låt oss ej glömma Talleyrands fråga
till kejsar Alexander på kongressen i Wien.
IX.
För några och fyrtio år sedan fick Sverige vara med,
som femte hjulet under vagnen, vid en stormaktskonferens
och låtsa som det hjälpte till med sin signatur att bära
upp det bräckliga verk, som hette London-protokollet af
den 8 maj 1852. I förening med stormakterna förklarade
Sverige, att vidmakthållandet af den danska monarkiens
integritet, såsom berörande de allmänna jämviktsintressena,
vore af stor vikt för fredens bevarande, och att man åt
den i sådant syfte förändrade arfsföljden velat genom ett
europeiskt erkännande förläna en garanti för dess
varaktighet; Sverige och de andra makterna erkände på
förhand den designerade tronföljarens arfsrätt. Endast tolf
år därefter refs denna traktat sönder af två bland de
stormakter som undertecknat den, och öfriga ansvarshafvande
sågo i stillhet på, huru protokollsprinsen beröf vades de
landsdelar, som just han skulle knyta fast vid Danmarks rike.
Så hastigt och så grundligt hade omständigheterna
förändrats från 1852 till 1863—1864, omständigheterna och
personerna. Bismarck slöt nu förbund med
Schleswig-Holsteins revolutionärer, han som femton år förut fördömt
Preussens understöd åt den d. v. insurrektionen i
hertigdömena, såsom »ein höchst ungerechtes, frivoles und
ver-derbliehes Unternehmen zur Unterstützung einer ganz
un-motivirten Revolution.»
Från nämnda London-konferens kan det vara värd t
att påminna sig en lustig episod, hvilken röjer huru
makterna stundom från början mena mycket litet allvar,
för att icke säga att de drifva gäck med sina allra
högtidligaste protokollerade förklaringar.
Genom Wien-kongress-akten 1815 hade erkänts och
förklarats, att konungen af Preussen, hans arfvingar och
efterträdare skulle med full suveränitet och äganderätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
