Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
608
ADOLF HEDIftf
Då Konung Victor Emanuel, i begrepp att börja den
k. italienska revolutionen, i trontalet vid det sardiniska
parlamentets öppnande den 10 januari 1859 sade sig ej kunna
förblifva känslolös för det »skri af smärta», grido di dolore,
som höjdes från så många håll på halfön, lånade han från
det spanska Amerikas revolution ett slagord och ett
ordspel, detta griio de Dolores, såsom man på sin tid benämt
prästen Miguel Hidalgos upprorsmanifest, från byn Dolores
i Mexico den 16 september 1810, mot det af skydda
styf-moderlandet.
Sedan fransmännen eröfrat Lombardiet för Sardiniens
räkning, blefvo Toscana, Parma och Modena, Romagna,
Markerna och Umbrien samt det syditalienska
konungariket annekterade medelst folkresningar, underblåsta och
med mycket revolutionära medel understödda af den
mycket legitime konungen i Turin. På den tiden haglade det
»protester» kring Europas öron, hvilka befunnos nog döfva
att uthärda hvarje prof i den vägen. Detta Europa, hvilket
för utsättes blott vänta på en vink från Stockholm för att
sätta sig i rörelse, tog dem lika lugnt som Victor Emanuel
tog påfvens vänskapsfullt yttrade bekymmer för hans själ,
uppsägning af alla relationer med konungen och hans
familj samt slutligen bannlysning mot den »subalpinska
styrelsen». Af talen i Villafranca och Zürich om en italiensk
konfederation under påfvens presidium och förbehållen om
de faktiskt depossederade furstarnas »rättigheter» hvirflade
bort som halmstrån. I kraft af den af kamrarna
godkända lagen af den 17 mars 1861 antog Viktor Emanuel
titeln konung af Italien.
Den 30 mars meddelade lörd John Russel markis
d’Azeglio i drottningens namn, att h. m:t skulle mottaga
honom såsom konungens af Italien sändebud, och att
instruktioner i enlighet därmed komme att afgå till envoyén
i Turin, sir James Hudson. Schweiziska förbundets
erkännande af den nya titeln — med alla de revolutioner,
hvilkas korta signatur den var — är af samma dag;
Frankrikes är dagtecknadt den 15 juni. England hade i
själfva verket redan om hösten 1860 gifvit det
erkännande, som efter voterandet af titellagen blef mera
protokollsmässigt, men näppeligen mera högtidligt än
försäkringen i Russells depesch den 27 oktober, att »h. m:ts
regering vänder sig till den glädjande anblicken af ett
folk, som omgifvet af Europas sympatier och
välönskningar upprättar sina fribeters byggnad och befäster sin
oafhängighet.»
Under loppet af 1861 följde i massa erkännandet från
europeiska och utomeuropeiska stater. Att det dröjde
längre från några håll, t. ex. från Spanien och från ärke-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
